när verkligheten tränger sig på

Fick det tråkiga beskedet att någon jag tycker väldigt mycket om inte längre finns kvar hos oss idag. Åtminstone inte i form av kött och blod utan mer i våra minnen ich tankar. En kämpe in i det sista, det är bara så. Många år har du kämpat på med smärtor och tankar varken jag eller din omgivning inte ens kan föreställa sig. Troligtvis har dina tankar också vandrat iväg och många funderingar gav du oss aldrig inblick i, åtminstone inte alla av oss. Jag hoppas ditt sinne är stillat nu och att du får leva i frid. Vi vet alla att du vakar över oss genom fönstret från den värld du nu befinner dig i. Jag älskar dig och kommer alltid minnas dig som en god och omtänksam människa som tänkte mer på andra än på dig själv, och jag är nog inte ensam om att känna så. Ja det är konstigt att det alltid kommer som en chock trots att man varit medveten i förväg. Det är då man inser att livet är alltför kort för att inte ta tillvara på de chanser och utmaningar som hamnar i ens väg. Hinder är till för att övervinnas och känslor är till för att vi ska kunna känna, uppleva och kanske ibland också hata. Allt vi går igenom har nog en anledning trots att denna anledning ibland kan verka orättvis och utan belägg för att det skulle leda till något positivt. I detta fall hoppas jag innerligt att det leder till något positivt och inte tvärtom. Orkar inte skriva mer idag... För mycket minnen kvar att gå igenom.