Dagen då raske Nelly kom till världen Fyllde år på påskafton den 22:a och det var lååångt kvar till beräknat förlossningsdatum den 8:e april. Så jag käkade glatt mina påskägg och hade fortfarande inte packat någon väska till BB. På söndagen kom pappa ner och hälsade på och slentrianfirade min födelsedag med en middag på stan. Började känna av fogarna då vi åt, men tänkte inte mer på det. Har ju inte haft ont förut så det kanske ändå var dags för vävnaderna att bli lite mjukare såhär under sista månaden.Pappa åkte hem och kvällen slutade i TV soffan fram till läggdags...Under Måndagen var jag hejdlöst trött så jag somnade på förmiddagen och trodde att en förkylning var i antågande eftersom jag fortfarande var helt ruggig hela dagen. TV soffan fick bli kvällens nöje även denna kväll.Jag och Emil satt och kollade matchen mellan Färjestad och Linköping som precis inlett sista perioden då jag plötsligt känner att något knäpper till inuti mig. Jag reser mig upp och inser att detta nog var vattnet som gick... HJÄLP!!! Fick nästan lite panik, men försökte övertyga mig själv om att det nog bara var slemproppen som gjort sitt och att det alls inte var någon fara. Men det fortsatte att rinna vatten och blev plötsigt medveten att ag nog skulle föda våran bula snart. Slängde mig in i duschen en snabbis och så började en frenetisk hets med att roffa ihop de attiraljer som kunde vara bra att ha i sin opackade väska. Vi ringde förlossningen vid 21.15 och de sa att vi skulle avvakta till dagen därpå med att åka in, eftersom jag var en förstföderska så kunde det ta tid.Klockan blev kvart i tio och jag kände att värkarna blev kraftigare från att ha varit som mensvärk innan. Plötsligt hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen utan låg och skrek i sängen. Det kändes som någon kört ion knivar i magen på mig och vridit och bänt på ett sadistiskt sätt. Min tanke var att, ska det bli värre än detta så dör jag... Alla säger ju att man ska få vila mellan våärkarna, men det ficka jag inte det blev bara värre. Så plötsigt kändes det som jag skulle behöva klämma ur mig lite på toa, sprang dit flera gånger men det kom inget bajs. Vi ringde förlossningen igen varpå de säger att vi ska komma in och göra en undersökning. Noterade att det kom lite blod då jag satt där och skrek på toa. Skulle försöka prata med barnmorskan i telefonen men istället kräktes jag i kattlådan och gav Emil Luren. Att få på mig kläder och ut mig i bilen var en pärs, Emil hjälpte mig att få på mig ett part mjukisar och en t-shirt så strumpor på halvstång och insåg att jag inte ens skulle kunna ta på mig skor så fick det bli tofflorna.Sådärja, nu var vi äntligen på väg, jag satt bak i bilen och minns bara att jag blundade och kved och tänkte, ja är det så jag har skitit i brallan nu så får det banne mig vara så. Orkar inte käpa emot det där trycket längre, det var ju skönare när jag hjälpte till att trycka på.Vi kom in till förlossningen vid 23.05 och mina minnen från denna tidpunkt är väldigt luddiga. Jag kunde inte gå för det kändes som att hela maginnehållet skulle komma ut och jag så mycket som särade på benen. Emil och barnmorskan som mötte oss fick hjälpa mig att ledas in på det där rummet. Vet inte hur jag fått av mig kläderna men plötsligt låg jag där på den där sängen naken iförd en sådandär ful skjorta från landstinget. Kunde inte ligga stilla och slappna av så morskorna tog till de där satans benstöden som jag absoult inte ville behöva, man jag brydde mig inte ens. Barnmorskan undersöket och i mitt inre tänkte jag mig att hon skulle säga su är öppen en cm eller något. Därför blev jag mycket förvånad då hon utbrister, du är helt öppen och det är bara att trycka på... FATTA!!! Vad fan säger hon hann jag tänka men då kom det där trycket igen och jag kunde inte göra annat än att hjälpa till. Tror det tog tre krystvärkar i rask följd sedan låg bulan på min mage. Jag fattade ingenting. Hon kunde inte vara ute redan!Klockan var nu 23.12. Vi hade varit på förlossningen i exakt 7 minuter, tack du allsmäktige för att vi inte blev avfärdade andra gången vi ringde. Våran lilla ängel hade äntligen kommit, några veckor för tidigt och med en fart som hette duga. Därför fick hon namnet Nelly som betyder raskhet och munterhet.Detta var min berättelse om hur det gick till för en förstföderska, det tar inte alltid en evighet att föda bara för att man är förstföderska, det kan tydligen gå väldigt fort till och med ca två timmar som för mig.Stå på er, kroppen känner när det är dags och lita på den. Det enda lilla missnöjet jag kan känna såhär i efterhand är ju naturligtvis att jag blev snuvad på lustgasen som jag sett fram emot Hann inte med något sådant alls, men det gick ju så bra ändå. Lycka till alla ni som väntar på era små änglar |
.jpg)
