Det finns saker som gör mig glad också

God morgon! Igår kom min syster och hennes Mattias på en snabbvisit. Mycket trevligt med lite fika besök på förmiddagen. Jag hade just klivit upp och satt med rufshåret vid frukostbordet då det plötsligt knackade på dörren och där bara stod de. Har i övrigt inte gjort mycket annat än att jobba i helgen då jag fick hoppa in extra på grund av att folk trillat av pinnen. Det är verkligen skillnad vilka man jobbar med. Effektiviten och trivselfaktorn styrs verkligen av arbetskamraterna. Det är då sant som det är sagt. Ska köra ett kortare pass ikväll, det blir till att stänga charken i vanlig ordning. Inte alltför rolig uppgift. Jusy nu sitter jag med en katt halvt i knät och halvt i famnen, hon är så gosesjuk idag. Eller de senaste dagrana faktiskt, vet inte vad som hänt med henne den senaste tiden. Kan bli lätt frustrerande eftersom det är rätt tungt att ha en 3,5 kilos klump hängande över underarmen. Men mysigt också såklart! Funderar på att gå ut på en oromenad och insupa det för en gångs skull vackra vädret. Men vet dock inte om promenaden ska sluta nere på stan eller någon annanstans... Vore trevligt med lite social samvaro med någon också, men antar att alla jobbar/pluggar just idag när jag för en gång skull känner mig lite ledig. Ska höra mig för få se. Kram mina änglar som förgyller tillvaron med lite besök då och då.

alla småjävlar inom mig...

Jag är satansförbannad! Är det normalt att supa sig kastrullfull på en torsdag för sig själv?? Svar: Nej jag anser inte det jag. Så varför gör man det då? Det finns tillfällen då man undrar hur man kan vara så satans naiv och tro att den här gången, den här gången kanske det är på väg mot det bättre. Men icke! Nej, nej det går inte. Ännu en gång har jag fått bevisat gör mig att människor inte kan förändras utan att själva göra något åt sina problem. Ännu en gång har man fått bli besviken på sin godtrogna naiva personlighet. Att man aldrig lär sig???? Så många gånger som detta har inträffat så man inte ens kan räkna det på två händer längre. Fy fan för vad alkoholen kan ställa till med. Det är så sorgligt att se någon man innerst inne tycker väldigt mycket om förtäras av alkoholdimmorna. Sakta men säkert äter ångorna sig in genom blodet och upp i hjärnan och därmed är all sans och reson som bortblåst. Han blir som ett barn på nytt, någon man måste se efter och passa på för att inget tok ska inträffa... Hur länge ska detta pågå denna gång? Jag har gråtit ikväll, gråtit för att jag skäms. Jag skäms över honom när han beteer sig såhär, och han kan inte hjälpa eller rå för varför han gör såhär mot sig själv. Han gör det av gammal vana, precis som en anorektiker svälter sig i tron att hon/han ska må lite bättre av att gå ned några ynka gram till. Precis så hinkar han i sig, öl efter öl whiskypava efter whiskypava. Dag efter dag, i tron att ångesten ska kännas bättre och tanken ska få ro. Men det som i själva verket händer är att ångesten byggs på ytterligare, och blir allt djupare för varje gång. Därför finns det inget slut på drickandet. Därför står man också handfallen och ser på när den man egentligen bryr sig om sakta men säkert super ihjäl sig. Man är maktlös, så liten, så ynklig och så skamsen när man inser att alla metoder redan är prövade och ingenting fungerat!

när verkligheten tränger sig på

Fick det tråkiga beskedet att någon jag tycker väldigt mycket om inte längre finns kvar hos oss idag. Åtminstone inte i form av kött och blod utan mer i våra minnen ich tankar. En kämpe in i det sista, det är bara så. Många år har du kämpat på med smärtor och tankar varken jag eller din omgivning inte ens kan föreställa sig. Troligtvis har dina tankar också vandrat iväg och många funderingar gav du oss aldrig inblick i, åtminstone inte alla av oss. Jag hoppas ditt sinne är stillat nu och att du får leva i frid. Vi vet alla att du vakar över oss genom fönstret från den värld du nu befinner dig i. Jag älskar dig och kommer alltid minnas dig som en god och omtänksam människa som tänkte mer på andra än på dig själv, och jag är nog inte ensam om att känna så. Ja det är konstigt att det alltid kommer som en chock trots att man varit medveten i förväg. Det är då man inser att livet är alltför kort för att inte ta tillvara på de chanser och utmaningar som hamnar i ens väg. Hinder är till för att övervinnas och känslor är till för att vi ska kunna känna, uppleva och kanske ibland också hata. Allt vi går igenom har nog en anledning trots att denna anledning ibland kan verka orättvis och utan belägg för att det skulle leda till något positivt. I detta fall hoppas jag innerligt att det leder till något positivt och inte tvärtom. Orkar inte skriva mer idag... För mycket minnen kvar att gå igenom.

Lagen om anställningsskydd LAS

God morgon alla tokar! Sitter och drönar lite framför datorn, är tillfrågad om att ta en fika på stan klockan 15.00. Men jag känner mig inte riktigt hurtig och kry idag så jag får se hur jag gör med den biten. Är bara hungrig hela tiden och sugen på att laga en massa mat. Tror att Bulan är hungrigare för tillfället. Var och jobbade på Det nya jobber igår, det nya jobbet som skulle vara en heltidstjänst i charken. Det som efter att graviditeten blev uppdagad inte längre omfattades av den tidigare nämnda tjänsten. Igår var det tredje gången som jag frågade efter ett schema så att jag (som chefen därborta så fint nämnde) ska kunna fylla upp mina timmar så att båda jobben tillsammans ska kunna utgöra en heltid. Men tyvärr verkar det inte gå in i hans hjärna att man behöver veta när man ska jobba för att kunna planera sitt liv. Jag hade till och med skrivit ut ett eget schema över de tider jag har fått från ICA Väst för att han enklare ska kunna utforma det där individuella tiderna som han så fint pratade om förut. Men det verkar sitta långt inne att sätta sig till ro och skriva ut lite tider, börjar tröttna på honom nu. Känner inget förtroende för honom längre efter alla strapatser. Enligt LAS ska det finnas ett skriftligt schema minst en månad i förväg för den anställde. Dessutom skall det skrivas anställningsbevis och arbetsgivarintyg som skall överräckas till den anställde i samband med att denne börjar arbeta hos arbetsgivaren. Inte heller detta har jag fått. Samma sak gäller den nya tjejen som har två barn på dagis som hoon måste planera för. Inte ens hon har fått ett schema eller papper på sin anställning. Egentligen skulle man anmäla kräket. Jag blir uppriktigt förbannad om jag ska vara ärlig! Nej som det känns nu så överväger jag att unyttja honom på dessa tisdagar och torsdagar månaden ut, sedan är det tack och godnatt för jag kräver respekt och att man gör som lagar och förordningar säger. Det tänker jag låta meddela honom om han sätter sig på tvären. Förljer inte han sina avtal ska inte heller jag följa mina. BYEBYE ICA Norby. Får jag inget anställningsbevis som jag kan skicka till a-kassan så tänker jag anmäla honom. Jag tror nämligen att jag skulle få rätt på alla punkter och han ska minsann få ta sig i akt eftersom jag hört att flera anställda klagar på de rådande omständigheterna. Att vissa saker ska sitta så långt inne... Jaja, det var det om det. Fundera på att ställa mig vid spisen och tillreda lite god mat som jag kan mums ai mig. Köpte laxfilé igår och det är ju smaskigt. Ska ringa återbud angående fikan idag, känner mig risig och vill inte riskera att drabbas av akut bajsmage mitt på stan. Tror att det var de där satans järntabletterna som spelade magen ett spratt, hoppas att det inte ska vara sådär varje dag nu. Ska nog ta dem innan jag går till sängs i fortsättningen. Då är man åtminstone på hemmaplan om tarmsystemet skulle kolapsa...

Bulan har blivit större

Här kommer nog första bilden på bulan, tycker det känns lite halvkonstigt att lämna ut bilder på sin egen mage såhär över nätets alla bandbredder. Men eftersom efterfrågan från mina kära läsare är stor så får ni väl hålla till godo en stund.
Har varit och spanat in bostadsmarkanden i Uppsala idag. Dels lades ögonen på en lägenhet här i krokarna där vi redan bor. Dels har det spanats på ett hus med världens största lekstuga/förrådslokal:-)
Men vi vet inte egentligen vad det är vi letar efter. Bara att lägenheten kändes lite trång (vilket inte är bra) trots att det var en fyra. Planlösningen var inte direkt den optimla. Huset gillade jag däremot, men det var vissa rykten som förtäljde att det kunde råda risk för fuktskada, och sådant kan ju lätt bli en dyr historia.
På arbetsfronten har deet inte hänt så mycket, har fortfarande ingen fast anställning, utan jobbar för närvarnade på två ställen för att få kassan att gå ihop. Det känns ganska lönlöst att söka arbete just nu med, eftersom man inom några ynka månader ska vara hemma med lilla bulan. Nej jag hoppas bara att jag ska orka jobba på så mycket som möjligt nu dessa sista månader så att man kan få upp sin SGI för föräldrapenningens skull. Hoppas på det bästa!
Ska göra mig ett besök på försäkringskassan i morgon och hoppas naturligtvis på att jag får prata med någon bra person som kan hjälpa mig med alla frågetecken.
Min lillebror har även dragit sin kos mot sydligare breddgrader dagen till ära. Han har flyttat till självaste Göteborg. Pratade med honom över telefon tidigare ikväll. Han tyckte det kändes lite konstigt, men jag hoppas att det går över och att han hittar nya vänner i den stora staden. Jag vet hur det känns att komma helt ny på ett ställe och man känner sig ganska sårbar i början. Iaf innan man har fått ordning på sin tillvaro. Men han är ju en öppen kille s¨å det går säkert bra för honom. Ska skicka iväg några böcker som stod på hans kurslista tänkte jag. Så slipper han införskaffa dem själv menar jag. Har inte skickat postpaket på länge så jag för allt knega iväg till närmaste postkontor och fixa till det hela.
Ja det är alltid något man ska fixa med, och tur är väl kanske det. Annars hade man väl suttit och rullat tummarna till förbannelse dagarna i ända.


Tycker att livet känns lite roligare att leva just nu, åtminstone för närvarande. Jag blir glad när bulan sparkar nu, det har varit lite svårt att ta till sig alltsammans tidigare. På något sätt har det kanske inte kännts som om det vore verkligt att jag ska bli mamma. Nu när magen blivit större och jag kan urskilja en och anna fot, eller övrig kroppsdel därinne känns det mer påtagligt att det faktiskt inte är så långt kvar tills jag får se vem det är.
Det känns även bra med Emil, han kommer bli den bästa pappa på jorden till vårat barn. Jag är så glad att jag träffade honom. Jag ångrar verkligen inte att jag trots mitt dåliga ölsinne gick på den där festen för snart ett år sedan och fick syn på de där underbara smilgroparna och pilimariska ögonen. Ja vad var det vi kallade honom nu igen... "En riktig spjuver"
För det är just den "spjuvern" som fått äran att bli far till lilla bulan. Trots att allt gått fort och skedde i en rasande fart så känner jag att vi hör ihop. Kanske har vi träffats i ett tidigare liv någon gång, för det är så det känns.
Nu ska jag ta och kolla lite öppettider på FK och försöka dra mig tillbaka för i afton. Kanske med en god bok eller ett olöst och ofingrat korsord... Mysa