alla småjävlar inom mig...

Jag är satansförbannad! Är det normalt att supa sig kastrullfull på en torsdag för sig själv?? Svar: Nej jag anser inte det jag. Så varför gör man det då? Det finns tillfällen då man undrar hur man kan vara så satans naiv och tro att den här gången, den här gången kanske det är på väg mot det bättre. Men icke! Nej, nej det går inte. Ännu en gång har jag fått bevisat gör mig att människor inte kan förändras utan att själva göra något åt sina problem. Ännu en gång har man fått bli besviken på sin godtrogna naiva personlighet. Att man aldrig lär sig???? Så många gånger som detta har inträffat så man inte ens kan räkna det på två händer längre. Fy fan för vad alkoholen kan ställa till med. Det är så sorgligt att se någon man innerst inne tycker väldigt mycket om förtäras av alkoholdimmorna. Sakta men säkert äter ångorna sig in genom blodet och upp i hjärnan och därmed är all sans och reson som bortblåst. Han blir som ett barn på nytt, någon man måste se efter och passa på för att inget tok ska inträffa... Hur länge ska detta pågå denna gång? Jag har gråtit ikväll, gråtit för att jag skäms. Jag skäms över honom när han beteer sig såhär, och han kan inte hjälpa eller rå för varför han gör såhär mot sig själv. Han gör det av gammal vana, precis som en anorektiker svälter sig i tron att hon/han ska må lite bättre av att gå ned några ynka gram till. Precis så hinkar han i sig, öl efter öl whiskypava efter whiskypava. Dag efter dag, i tron att ångesten ska kännas bättre och tanken ska få ro. Men det som i själva verket händer är att ångesten byggs på ytterligare, och blir allt djupare för varje gång. Därför finns det inget slut på drickandet. Därför står man också handfallen och ser på när den man egentligen bryr sig om sakta men säkert super ihjäl sig. Man är maktlös, så liten, så ynklig och så skamsen när man inser att alla metoder redan är prövade och ingenting fungerat!