Kom nyss hem från en fika på stan med vårmammorna i Uppsala. Mycket trevligt idag, saknade dock Mikaela som redan fått sin lilla Liam och inte kunde vara med. Har lite planer på att laga mat till mig och darling, men jag vet inte riktigt när han behagar komma hem idag. Han har ju en massa utvecklingssamtal hela denna vecka också. Själv har jag tagit på mig att jobba hela elgen plus måndag... Kommer vara rätt slut i kroppen antar jag, men vaddå? Jag får betalt för att jobba 40 timmar på två dagar så det kan det kanske vara värt i januari sedan.
Idag har jag förövrigt öppnat ett förmånskonto till lilla minibus som helt ovetandes fortfarande ligger och har det skönt i magen.
Tänkte försöka sätta undan lite pengar så och då tills han/hon blir stor och kanske behöver dem bättre än nu. Har varit väldigt vuxen idag och ringt Nordea och kollat upp massor av saker som har med ekonomin att göra. Bland annat kollat om det skulle bli någon skillnad i räntan på mitt lån jag har på ICA-Banken. Har ju inte så mycket kvar på det, och skulle tycka det var skönt att få alla bankaffärer samlade på ett ställe. Men det visade sig ändå att den räntan jag nu hade var bättre än vad Nordea kunde erbjuda så det blir till att ha kvar ICA iaf. Man är ju trots allt indoktrinerad nu...
Har skaffat en ny e-legitimation också.... ÄNTLIGEN! Så nu kan jag logga in på försäkringskassan och alla andra nödvändiga sidor igen. Funderar på om det är någon som vet om man kan få en kopia på deklarationer från flera år tillbaka så vore jag enormt tacksam... Kunde nämligen bara komma åt förra årets på skatteverkets hemsida och jag skulle behöva gå tillbaka kanske två till tre år i tiden.
Känner mig i allmänhet väl tillmods just nu. Dels beror det på att jag färgade håret häromdagen och bara det gjorde att man fick lite mer färg på tillvarorn. Det är så lätt att känna sig grå och tråkig när man bara går upp i vikt och inte känner igen sitt gamla jag längre. Så nu är jag återigen redhead och stortrivs i min nya look. Kunde till och med med mycket möda och hårnålar sätta upp håret idag sedan jag klippte mig sist. Det ni!
Nej nu ska jag ta och rannsaka kyl och frys för att se vad för slags ätbart man kan tänkas använda till middag ikväll. Måste ju göra tre matlådor också... Är inte så sugen på att äta samma mat flera dagar i sträck så jag antar att fantasin måste påkallas en stund också.
Ha det bäst!
torsdag 29 november 2007
onsdag 28 november 2007
det börjar bli kallt nu
God afton folks!
Sitter och kurar lite i väntan på att gå och jobba. Har varit på arbetsförmedlingen idag och fått lite tips om vad man ska säga vid en eventuell anställningsintervju. Igår var det fackmöte och jag blev vald till ledamot och sekreterare. Jag som inte ens vet om jag kommer jobba kvar till våren... Underligt!
Köpte Jill Jonssons nya skiva som jag tänkte insupa lite innan jobbverksamhet. Ska slänga mig på sängen en halvtimme och ladda upp lite. Det var evigheter sedan jag köpte en CD-skiva. Har blivit en väldig slösa på senare tid. Borde ju vara en SPARA istället...
En fråga till Ben Gordon också, när blir den där fikan vi snackade om av?
Sitter och kurar lite i väntan på att gå och jobba. Har varit på arbetsförmedlingen idag och fått lite tips om vad man ska säga vid en eventuell anställningsintervju. Igår var det fackmöte och jag blev vald till ledamot och sekreterare. Jag som inte ens vet om jag kommer jobba kvar till våren... Underligt!
Köpte Jill Jonssons nya skiva som jag tänkte insupa lite innan jobbverksamhet. Ska slänga mig på sängen en halvtimme och ladda upp lite. Det var evigheter sedan jag köpte en CD-skiva. Har blivit en väldig slösa på senare tid. Borde ju vara en SPARA istället...
En fråga till Ben Gordon också, när blir den där fikan vi snackade om av?
onsdag 21 november 2007
ohanterbara tårar
Idag var jag till barnmorskan på en kontroll. Fick ta blodtrycket och prata lite om hur jag mådde, gå igenom proverna från förra gången och därmed kunde jag tillföras bunten normal.. (ovanligt i vanliga fall)
Sedan var det dags för att kolla magen, den hade växt enligt beräkningarna från ultraljudet för några veckor sedan. Morskan Lena som hon heter tyckte att vi skulle passa på att lyssna på barnet och sagt och gjort. Jag kan fortfarnade höra hjärtljuden i bakhuvudet fast det gått flera timmar sedan. Det lilla livet hade hjärtveksamhet i likhet med Täby Galoppbana med övertaligt många tävlande. Helt fucking amayzing om du frågar mig. Fick en ny tid och gick därifrån med det första riktiga leendet på läpparna.
Kom dock inte särskilt långt innan leendet byttes ut mot tårar istället. Inte trodde jag väl att jag skulle reagera så starkt över ett galopp-lopp. Men se hur fel det kan bli när man ska ha kontroll på allt jämt. Så med tårfyllda ögon knallade jag vidare neråt gatan och in på Svavagallerian för jag hade tänkt kolla om där fanns några bra skivor på rea. Inne i butiken spelades Forever Young i någon ny tappning, men låten i sig fick mig att inse att livet iblandd går alldeles för fort, och det är sällan man tar några pauser och stannar upp och tar sig en extra eftertanke. Eller å andra sidan att man tänker på tok för mycket utan att leva fullt ut. Jag kände att tårkanalerna åter öppnades upp och min redan ansträngda sinnesstämning gjorde sig påmind. Kvickt beslutade jag mig för att jag måste ut härifrån innan jag inte kan hålla mig på mattan och börjar stortjuta offentligt.
Med snabba kliv lämnar jag butiken och fortasätter genom gallerian för att komma ut på framsidan. Stannar till för att läsa löpsedeln vid Pressbyrån som ligger strax intill utgången, när jag får syn på honom, mitt ex... Inte nu, var mín första tanke, men för sent. Han hade redan fått syn på mig och kom fram och hälsade och undrade naturligtvis vad som hade hänt eftersom han levt med mig tillräckligt länge för att känna igen mina tåråterhållningsförsök... Så jag berättade precis vad det var.... Jag har hört bebisens hjärta slå för första gången och nu kan jag inte sluta gråta.
Han gav mig en kram och säger, jaha jag trodde det hänt något hemskt...
Så visst måste han bry sig lite iaf. Han insisterade på att vi skulle äta lunch och prata lite, och det gjorde vi. Han verkar vara glad för detta med bebisen, om inte annat enormt nyfiken. Det känns på något sätt som att vi båda äntligen har kunnat gå vidare i livet och att vi kan prata om det mesta utan att det känns tabu. Något jag faktiskt tycker är otroligt skönt med tanke på hur det har sett ut tidigare, då båda gick som katten kring het gröt för varandra.
Sitter nu hemma igen med ett sk. moderskapsintyg brevid mig. Märkligt att det finns pappersvarianter på allt i livet. Undra när myndigheterna börjar efterfråga toalettsbesöksintyg eller morgonuppvaknadesintyg etc... Ska knalla iväg och jobba några timmar i kväll, och jag hoppas sannerligen att jag kan hålla tillbaka känslosvallningen då. Inget roligt att vara vänlig mot människor när allt man egentligen vill är att kura ihop sig i soffan med en bra film och bara får gråta ut ordentligt. Det behövs sannerligen ibland...
Men darlingen kommer hem sent idag och vi kommer antagligen inte ens att ses innan jag sticker iväg till jobbet. Hade så gärna önskat att han hade varit med idag. Men jag förstår att det inte är så poppis att åka fram och tillbaka från Märsta bara för att vara hos morskan i en halvtimme. Det kommer säkert fler chanser, hoppas jag. Nu ska jag ta och rycka upp mig lite och försöka sluta grunna på allt, var tvungen att delge världen om min uppochnervända dag.
Sedan var det dags för att kolla magen, den hade växt enligt beräkningarna från ultraljudet för några veckor sedan. Morskan Lena som hon heter tyckte att vi skulle passa på att lyssna på barnet och sagt och gjort. Jag kan fortfarnade höra hjärtljuden i bakhuvudet fast det gått flera timmar sedan. Det lilla livet hade hjärtveksamhet i likhet med Täby Galoppbana med övertaligt många tävlande. Helt fucking amayzing om du frågar mig. Fick en ny tid och gick därifrån med det första riktiga leendet på läpparna.
Kom dock inte särskilt långt innan leendet byttes ut mot tårar istället. Inte trodde jag väl att jag skulle reagera så starkt över ett galopp-lopp. Men se hur fel det kan bli när man ska ha kontroll på allt jämt. Så med tårfyllda ögon knallade jag vidare neråt gatan och in på Svavagallerian för jag hade tänkt kolla om där fanns några bra skivor på rea. Inne i butiken spelades Forever Young i någon ny tappning, men låten i sig fick mig att inse att livet iblandd går alldeles för fort, och det är sällan man tar några pauser och stannar upp och tar sig en extra eftertanke. Eller å andra sidan att man tänker på tok för mycket utan att leva fullt ut. Jag kände att tårkanalerna åter öppnades upp och min redan ansträngda sinnesstämning gjorde sig påmind. Kvickt beslutade jag mig för att jag måste ut härifrån innan jag inte kan hålla mig på mattan och börjar stortjuta offentligt.
Med snabba kliv lämnar jag butiken och fortasätter genom gallerian för att komma ut på framsidan. Stannar till för att läsa löpsedeln vid Pressbyrån som ligger strax intill utgången, när jag får syn på honom, mitt ex... Inte nu, var mín första tanke, men för sent. Han hade redan fått syn på mig och kom fram och hälsade och undrade naturligtvis vad som hade hänt eftersom han levt med mig tillräckligt länge för att känna igen mina tåråterhållningsförsök... Så jag berättade precis vad det var.... Jag har hört bebisens hjärta slå för första gången och nu kan jag inte sluta gråta.
Han gav mig en kram och säger, jaha jag trodde det hänt något hemskt...
Så visst måste han bry sig lite iaf. Han insisterade på att vi skulle äta lunch och prata lite, och det gjorde vi. Han verkar vara glad för detta med bebisen, om inte annat enormt nyfiken. Det känns på något sätt som att vi båda äntligen har kunnat gå vidare i livet och att vi kan prata om det mesta utan att det känns tabu. Något jag faktiskt tycker är otroligt skönt med tanke på hur det har sett ut tidigare, då båda gick som katten kring het gröt för varandra.
Sitter nu hemma igen med ett sk. moderskapsintyg brevid mig. Märkligt att det finns pappersvarianter på allt i livet. Undra när myndigheterna börjar efterfråga toalettsbesöksintyg eller morgonuppvaknadesintyg etc... Ska knalla iväg och jobba några timmar i kväll, och jag hoppas sannerligen att jag kan hålla tillbaka känslosvallningen då. Inget roligt att vara vänlig mot människor när allt man egentligen vill är att kura ihop sig i soffan med en bra film och bara får gråta ut ordentligt. Det behövs sannerligen ibland...
Men darlingen kommer hem sent idag och vi kommer antagligen inte ens att ses innan jag sticker iväg till jobbet. Hade så gärna önskat att han hade varit med idag. Men jag förstår att det inte är så poppis att åka fram och tillbaka från Märsta bara för att vara hos morskan i en halvtimme. Det kommer säkert fler chanser, hoppas jag. Nu ska jag ta och rycka upp mig lite och försöka sluta grunna på allt, var tvungen att delge världen om min uppochnervända dag.
tisdag 20 november 2007
hemlagad ärtsoppa
Jag är dödshungrig och blev naturligtvis sugen på ärtsoppa.....
.....som tar evigheter att bli färdig. Jag vill ha mat NU!!! Snart skiter jag i om ärtortna likväl skulle kunna fungera som ammunition i ett automatvapen. Jag ska ha mat....
.....som tar evigheter att bli färdig. Jag vill ha mat NU!!! Snart skiter jag i om ärtortna likväl skulle kunna fungera som ammunition i ett automatvapen. Jag ska ha mat....
God morgon dönickar!
Skrotade fram en bild från i somras som stämmer på ett ungefär stämmer överrens med mina sömntimmar i natt. Har vaknat trettioelva gånger under natten. Vaknade innan Emil i morse och låg bara och vred mig av och an i sängen tills jag beslutade mig för att kliva upp i stället. Ingen mening att ligga kvar om man ändå inte lyckas somna om. Har gjort frukost och sitter nu och dricker min andra kopp kaffe för dagen. Kommer nog krävas en del sådana för att hålla sig vaken senare under dagen, men what the fuck!Tänker följa Fylkings fem tankar om: (i mitt fall dagen)
1) Borde/Ska skriva jobbansökningar
2) Ska restaurera köket till sitt ursprungliga skick innan dagen passerat
3) Vad ska man äta idag?
4) Fika med Österbergskan och skvallra om det senaste i vardagsmomenten
5) Gruva mig inför morgondagen då jag ska till barnmorskan och säga att jag inte lyckats sluta snusa i alla fall. (Eller så utelämnar man detta helt eller ljuger och säger att man slutat) Har nog dåligt samvete över det ändå...
Ja det var lite tankar om denna dagen det. Igår satt jag och msn:ade lite med morsans karl Anders. Han e så himla go han tycker jag. Det borde sannerligen finnas fler som honom. Jag gillar honom skarpt och hoppas att det håller mellan dem. Så morsan! NU SKA DU HÅLLA FAST VID HONOM! Andersar växer minsann inte på träd. Det känns som att han är som en del av familjen och det är verkligen helt underbart.
Appropå ingenting så funderar jag på vad som kommer att hända till julen. Vi måste bestämma något snart, antingen åka till Vansbro eller Ängeby blir det iaf. Vill ju se jobbschemat också så man har ett hum om hur man bör planera bäst. Nu ska jag nog ta tag i projektet fem tankar om dagen istället och lämna jultankarna därhän en stund. Allt löser sig alltid på ena eller andra sättet. Återigen god morgon!
söndag 18 november 2007
nyhetsredaktionen uppdaterar
God afton!
Nu äntligen kan jag stilla mitt internetberoende en smula. Vi har möblerat om i sovrummet och därför varit tvungna att dra kontakten till burken för en tid. Anser att det är på tiden att uppdatera lite här. Magen växer och jag börjar känna mig som en mindre valross, vilket innebär svårigjheter att böja sig och plocka upp saker från golvet. Plus att kläderna inte längre passar så bra som innan. Har därför varit tvungen att revidera min modeuppfattning för att smälta in i mängden. Nu är det nämligen leggins och tunikor modell längre som gäller, trots att detta är något som jag i vanliga fall anser är fjortisoutfiter som är väldigt bra att dölja några kilon för mycket. Men vad gör man inte, nöden har ingen lag...
Igår var det fullkomlig mysdag med allt vad det innebär. Vi fixade och donade lite här hemma, sedan inmyndigades en god middag bestående av:
oxfilé
wokade rotfruktstärningar i timjan
klyftpotatis
bearnaisesås och rödvinssås
grönsallat
Det blev otroligt smaskigt iaf och mätta blev vi alla tre...
Emil kollade på fotbollen och jag hängde med i första halvlek men gav upp i pausen och lade mig badet med en bok istället. Tröttsamt med alla kommentatorer och analyseringar av matcher som alltid är överupptrissade. Sverige spelar inte så bra under press har vi märkt sedan tidigare... (VM i Tyskland 2006)
Jaja nu är ju inte jag så insatt i sportens värld, men iaf. Det är tråkigt att det går dåligt i en match man har hoppats att de ska vinna.
Nu äntligen kan jag stilla mitt internetberoende en smula. Vi har möblerat om i sovrummet och därför varit tvungna att dra kontakten till burken för en tid. Anser att det är på tiden att uppdatera lite här. Magen växer och jag börjar känna mig som en mindre valross, vilket innebär svårigjheter att böja sig och plocka upp saker från golvet. Plus att kläderna inte längre passar så bra som innan. Har därför varit tvungen att revidera min modeuppfattning för att smälta in i mängden. Nu är det nämligen leggins och tunikor modell längre som gäller, trots att detta är något som jag i vanliga fall anser är fjortisoutfiter som är väldigt bra att dölja några kilon för mycket. Men vad gör man inte, nöden har ingen lag...
Igår var det fullkomlig mysdag med allt vad det innebär. Vi fixade och donade lite här hemma, sedan inmyndigades en god middag bestående av:
oxfilé
wokade rotfruktstärningar i timjan
klyftpotatis
bearnaisesås och rödvinssås
grönsallat
Det blev otroligt smaskigt iaf och mätta blev vi alla tre...
Emil kollade på fotbollen och jag hängde med i första halvlek men gav upp i pausen och lade mig badet med en bok istället. Tröttsamt med alla kommentatorer och analyseringar av matcher som alltid är överupptrissade. Sverige spelar inte så bra under press har vi märkt sedan tidigare... (VM i Tyskland 2006)
Jaja nu är ju inte jag så insatt i sportens värld, men iaf. Det är tråkigt att det går dåligt i en match man har hoppats att de ska vinna.
torsdag 8 november 2007
Neverending week
God morgon!
Läste just ett inlägg om ensamhet i en blogg jag följer. Funderar och har kommit fram till följande...
Ensamheten speglar nog sig olika för olika människor och kanske rent av delar av livet. Jag lever i tvåsamhet, och vi har det bra, men jag kan ändå känna att jag saknar någon att dela med mig av mina tankar med då och då. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig för då allt känns som ett enda stort kaos omkring mig. Jag oroar mig över framtiden, kanske mest för att jag är arbetslös och inte vet hur inkomsten kommer att se ut. Funderar över min familj och mig också. Det känns på något sätt som att jag inte längre tillhör dem på samma sätt som tidigare. Detta är framförallt något jag fått erfara efter det jag berättade att jag var gravid. Naturligtvis blev de flesta glada och tyckte det var jätteroligt att vi väntade barn, men sedan då?
Var finns det där stödet och närheten man behöver igenom graviditeten? Alla verkar vara helt uppslukade av sig själva och jag klandrar ingen. Däremot vore det ju roligt att få ett telefonsamtal där någon undrar hur man mår och allt det där åtmisntone någon gång då och då. Men icke...
Så nu tänkte jag berätta här hur jag mår:
Är inne i en helvetes period igen. Tröttheten ligger som ett töcken omkring mig och jag känner mig mer död än levande. Kan inte sova på nätterna vilket resulterar i att man sover som en stock till långt in på förmiddagen istället. Har konstant huvudvärk och orkar inget göra. Borde söka massor av jobb och vara arbetsförmedlingen till lags men jag ids inte. Ingen vill ändå anställa en kvinna som ska föda inom de närmaste sex månaderna. Jämställdhetslagen up my ass! Gravida missgynnas på arbetsmarknaden så det står härliga till. Är besviken på den nya regeringen som inte gör något åt själva problemet istället för att jaga siffror i statistiken. (Något jag finner mycket lustigt, eftersom de anklagade socialdemokraterna innan valet för att göra med sina praktikplatser etc). Nu kan jag inte mer än att hålla med sossarna.... Ja ni såg rätt, hellre skulle jag gå på någon praktikplats några dagar i veckan än att gå hemma och dra. Man bli ju ensamheten personifierad av det. Man drar sig undan från folkmängden och trivs inte längre ute på stan. Man tar inte för sig, man ger upp på något sätt. Nej skärpning!
Det gör ont i kroppen och jag bävar inför helgen som naturligtvis är min jobbhelg. Ska jobba 24 timmar på två dagar. Vilket innebär att man sammanlagt går på ett hårt stengolv i lika lång tid. Har inte sagt att jag är med barn på jobbet, för att jag kanske skulle kunna få mer timmar då. Men jag vet att min rygg kommer skrika av smärta innan de två dagarna är över. Kunde nästan inte gå i förrgår på grund av ryggen. Men vad göra? Det känns som varenda led och kota från ländryggen ner till svanskotan ska glida isär, men det är bara att bita ihop och le åt kunderna. Fy vad jag är bitter känner jag. Ska inte förpesta miljön mer här i cyberrymden nu. Till dig som bloggade om ensamhet vill jag bara säga man behöver inte känna sig tillfreds för att man lever i tvåsamhet, det finns miljoner sätt att vara ensam på, alla vi människor känner av den där gnagande ensamheten då och då. Vissa stunder är dock värre än andra, ofta brukar man överleva. Ber om ursäkt om jag misstolkat ditt inlägg, var bara tvungen att få skriva av mig om min ensamhet. Kanske mera tomhet och misstänksamhet mot omvärlden.
Läste just ett inlägg om ensamhet i en blogg jag följer. Funderar och har kommit fram till följande...
Ensamheten speglar nog sig olika för olika människor och kanske rent av delar av livet. Jag lever i tvåsamhet, och vi har det bra, men jag kan ändå känna att jag saknar någon att dela med mig av mina tankar med då och då. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig för då allt känns som ett enda stort kaos omkring mig. Jag oroar mig över framtiden, kanske mest för att jag är arbetslös och inte vet hur inkomsten kommer att se ut. Funderar över min familj och mig också. Det känns på något sätt som att jag inte längre tillhör dem på samma sätt som tidigare. Detta är framförallt något jag fått erfara efter det jag berättade att jag var gravid. Naturligtvis blev de flesta glada och tyckte det var jätteroligt att vi väntade barn, men sedan då?
Var finns det där stödet och närheten man behöver igenom graviditeten? Alla verkar vara helt uppslukade av sig själva och jag klandrar ingen. Däremot vore det ju roligt att få ett telefonsamtal där någon undrar hur man mår och allt det där åtmisntone någon gång då och då. Men icke...
Så nu tänkte jag berätta här hur jag mår:
Är inne i en helvetes period igen. Tröttheten ligger som ett töcken omkring mig och jag känner mig mer död än levande. Kan inte sova på nätterna vilket resulterar i att man sover som en stock till långt in på förmiddagen istället. Har konstant huvudvärk och orkar inget göra. Borde söka massor av jobb och vara arbetsförmedlingen till lags men jag ids inte. Ingen vill ändå anställa en kvinna som ska föda inom de närmaste sex månaderna. Jämställdhetslagen up my ass! Gravida missgynnas på arbetsmarknaden så det står härliga till. Är besviken på den nya regeringen som inte gör något åt själva problemet istället för att jaga siffror i statistiken. (Något jag finner mycket lustigt, eftersom de anklagade socialdemokraterna innan valet för att göra med sina praktikplatser etc). Nu kan jag inte mer än att hålla med sossarna.... Ja ni såg rätt, hellre skulle jag gå på någon praktikplats några dagar i veckan än att gå hemma och dra. Man bli ju ensamheten personifierad av det. Man drar sig undan från folkmängden och trivs inte längre ute på stan. Man tar inte för sig, man ger upp på något sätt. Nej skärpning!
Det gör ont i kroppen och jag bävar inför helgen som naturligtvis är min jobbhelg. Ska jobba 24 timmar på två dagar. Vilket innebär att man sammanlagt går på ett hårt stengolv i lika lång tid. Har inte sagt att jag är med barn på jobbet, för att jag kanske skulle kunna få mer timmar då. Men jag vet att min rygg kommer skrika av smärta innan de två dagarna är över. Kunde nästan inte gå i förrgår på grund av ryggen. Men vad göra? Det känns som varenda led och kota från ländryggen ner till svanskotan ska glida isär, men det är bara att bita ihop och le åt kunderna. Fy vad jag är bitter känner jag. Ska inte förpesta miljön mer här i cyberrymden nu. Till dig som bloggade om ensamhet vill jag bara säga man behöver inte känna sig tillfreds för att man lever i tvåsamhet, det finns miljoner sätt att vara ensam på, alla vi människor känner av den där gnagande ensamheten då och då. Vissa stunder är dock värre än andra, ofta brukar man överleva. Ber om ursäkt om jag misstolkat ditt inlägg, var bara tvungen att få skriva av mig om min ensamhet. Kanske mera tomhet och misstänksamhet mot omvärlden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
