ohanterbara tårar

Idag var jag till barnmorskan på en kontroll. Fick ta blodtrycket och prata lite om hur jag mådde, gå igenom proverna från förra gången och därmed kunde jag tillföras bunten normal.. (ovanligt i vanliga fall)
Sedan var det dags för att kolla magen, den hade växt enligt beräkningarna från ultraljudet för några veckor sedan. Morskan Lena som hon heter tyckte att vi skulle passa på att lyssna på barnet och sagt och gjort. Jag kan fortfarnade höra hjärtljuden i bakhuvudet fast det gått flera timmar sedan. Det lilla livet hade hjärtveksamhet i likhet med Täby Galoppbana med övertaligt många tävlande. Helt fucking amayzing om du frågar mig. Fick en ny tid och gick därifrån med det första riktiga leendet på läpparna.

Kom dock inte särskilt långt innan leendet byttes ut mot tårar istället. Inte trodde jag väl att jag skulle reagera så starkt över ett galopp-lopp. Men se hur fel det kan bli när man ska ha kontroll på allt jämt. Så med tårfyllda ögon knallade jag vidare neråt gatan och in på Svavagallerian för jag hade tänkt kolla om där fanns några bra skivor på rea. Inne i butiken spelades Forever Young i någon ny tappning, men låten i sig fick mig att inse att livet iblandd går alldeles för fort, och det är sällan man tar några pauser och stannar upp och tar sig en extra eftertanke. Eller å andra sidan att man tänker på tok för mycket utan att leva fullt ut. Jag kände att tårkanalerna åter öppnades upp och min redan ansträngda sinnesstämning gjorde sig påmind. Kvickt beslutade jag mig för att jag måste ut härifrån innan jag inte kan hålla mig på mattan och börjar stortjuta offentligt.

Med snabba kliv lämnar jag butiken och fortasätter genom gallerian för att komma ut på framsidan. Stannar till för att läsa löpsedeln vid Pressbyrån som ligger strax intill utgången, när jag får syn på honom, mitt ex... Inte nu, var mín första tanke, men för sent. Han hade redan fått syn på mig och kom fram och hälsade och undrade naturligtvis vad som hade hänt eftersom han levt med mig tillräckligt länge för att känna igen mina tåråterhållningsförsök... Så jag berättade precis vad det var.... Jag har hört bebisens hjärta slå för första gången och nu kan jag inte sluta gråta.
Han gav mig en kram och säger, jaha jag trodde det hänt något hemskt...
Så visst måste han bry sig lite iaf. Han insisterade på att vi skulle äta lunch och prata lite, och det gjorde vi. Han verkar vara glad för detta med bebisen, om inte annat enormt nyfiken. Det känns på något sätt som att vi båda äntligen har kunnat gå vidare i livet och att vi kan prata om det mesta utan att det känns tabu. Något jag faktiskt tycker är otroligt skönt med tanke på hur det har sett ut tidigare, då båda gick som katten kring het gröt för varandra.

Sitter nu hemma igen med ett sk. moderskapsintyg brevid mig. Märkligt att det finns pappersvarianter på allt i livet. Undra när myndigheterna börjar efterfråga toalettsbesöksintyg eller morgonuppvaknadesintyg etc... Ska knalla iväg och jobba några timmar i kväll, och jag hoppas sannerligen att jag kan hålla tillbaka känslosvallningen då. Inget roligt att vara vänlig mot människor när allt man egentligen vill är att kura ihop sig i soffan med en bra film och bara får gråta ut ordentligt. Det behövs sannerligen ibland...
Men darlingen kommer hem sent idag och vi kommer antagligen inte ens att ses innan jag sticker iväg till jobbet. Hade så gärna önskat att han hade varit med idag. Men jag förstår att det inte är så poppis att åka fram och tillbaka från Märsta bara för att vara hos morskan i en halvtimme. Det kommer säkert fler chanser, hoppas jag. Nu ska jag ta och rycka upp mig lite och försöka sluta grunna på allt, var tvungen att delge världen om min uppochnervända dag.