arbetsnarkomanen är rastlös

God förmiddag! Från och med i lördags har jag inte längre några tider uppskrivna på schemat, vilket i praktiken innebär att jag är ledig i väntan på kläckning. Men vad gör man då när man nu så fint är ledig? Frågar man alla andra så svarar de bara, ägna dig åt allt sådant du inte hinner eller sådant du alltid drömt om att göra i vanliga fall. Men vad är då det? När man har gjort det då? Fan alltså, jag är ingen sådan där person som gillar att driva omkring hemma och putsa och feja. Inte heller har jag någon som helst lust att sitta och pyssla med heminredning, små detaljer inför förlossningen eller bara ligga och läsa böcker och se på film hela dagarna. Jag är jag, och jag tror att jag gillar att ha det lite stressigt omkring mig. Jag tar mig inte för med ett enda praktiskt moment när jag sitter här hemma och ruvar. Så vadgör man? Jo jag kollar min mail ungefär var femte minut, tänker att jag borde nog kanske packa väskan som man ska ha med till BB. Eller tittar på tvättberget och inser att det nog kanske är dags för att boka en tvättid, eller tar en titt in i klädkammaren och noterar att där borde fixas till lite eftersom katten gillar att riva ut allt hon finner olämpligt att ligga på hyllorna där hon minsann ska få plats att ligga och sova. Men vad händer? Jo ingenting... Jag har sådan lust att åka hem och hälsa på, men jag sitter lite fast här eftersom lilla bebis kanske behagar titta ut tidigare och då skulle det faktiskt vara rätt skönt att få vara hemma hos sig själv och inte befinna sig som gäst i sitt gamla flickrum som jag inte bebott sedan gymnasietiden. (som dessutom inte ens tillhör mig längre) Ja det är verkligen inte lätt alla gånger... Ska kanske ta mig en kik in i den där satans klädkammaren iaf. TRÅK!!!

Stalin är en tyrann!!!

God afton! Har nästan brytit ihop idag, tack vare min chef. Jag kallar honom Stalin, egentligen kategoriseras han inte ens som min chef eftersom han inte har det som krävs för den positionen. Jag meddelade för honom att jag nog inte kan jobba nästa helg eftersom jag får så ont och arbetspasset innebär 21 timmar i charken. Anser att det är sådant man ska kunna berätta för en arbetsledare, men svaret blev... - det där klarar du....... Ska man behöva falla ihop död på golvet för att han ska inse att man faktiskt inte är samma person med samma goda förutsättningar när man är gravid? Har han själv varit höggravid och tvingats till att jobba slavpass i en tung avdelning trots att det känns som hela kroppen ska gå sönder? Svar nej... Han är helt jävla otrolig och förtjänar ingen respekt alls i mina ögon. Jävla översittare med smörvax i håret

Jag vill att detta ska vara över NU!!!

Jag kan inte röra mig som jag vill... Jag kan inte sova... Jag orkar inte laga mat och plocka ihop efter mig... Jag vill bara sova... Jag vill ha tillbaka mitt vanliga liv... Jag vill att den här jävla magen bara ska försvinna så man kan böja sig och sätta på sig ett par jävla stumpor... Fan vad jag är less idag!!!

Den ständiga tröttheten

Jag är TRÖTT!!! Min högsta önskan just nu är att alla problem bara ska lösa upp sig likt en isdroppe på vårkanten och försvinna iväg ner i någon brunn eller varför inte ner i marken och bli en blomma. Vill kunna sova också, allt skulle vara så mycket skönare om man någon gång kunde få känna sig utvilad. Som läget är nu känns det som att jag skulle varit på en sjuhelvetes brakfest som pågått i minst en vecka utan uppehåll. Trots att till och med ögonen svider om kvällarna går det bara inte att sova. VARFÖR??? Hela dagarna är uppbokade av antingen arbete, eller saker som ska fixas så när man äntligen får några minuter över till att vara social med vänner och bekanta så orkar man knappt ta sig iväg. Orättvist anser jag! Håller just nu på att försöka driva igenom en överklagan angående försäkringskassans beslut om att sänka min SGI. Antar att man inte har mycket för sitt intensiva arbete denna gång heller, men skam den som ger sig. I värsta fall får jag väl föda barn på ICA och ställa barnvagnen i lunchrummet så jag kan jobba ihop en högre föräldrapenning än VD:n för Microsoft. Det lär ju ta några år... Over and out!

hysterisk rastlöshet

God morgon! Jaha, då sitter man här återigen då. Vaknade för kanske en timme sedan och var vrålhungrig. Nu har jag inmyndigat lite frukost och fått mig en skvätt koffein och funderar starkt på att gå och lägga mig igen. Igår hade jag sådan tristess att jag höll på avlida härhemma. Till min stora glädje ringde Malin och frågade om jag ville jobba på kvällen. HURRA!!! Snacka om att man är skadad, det var min lediga dag på nästan hela två veckor. Men vad gör man inte när man har tråkigt? Det känns nästan skönt att gå till jobbet för då vet man iaf vad man ska göra och tiden går lite fortare, få se hur länge man klarar av sina sysslor nu bara, med tanke på tjockismagen. Förhoppningsvis februari ut åtminstone. I övrigt har det inte hänt särskilt mycket den senaste tiden. Håller fortfarande på att väntar på att försäkringskassan ska få tummen ur och fastställa min sk SGI så jag vet hur mycket jag har att röra mig med när jag ska vara mammaledig. Men sådant där verkar ju ta sådan tid. Vill ju kunna söka havandeskapspenning inom en snar framtid. Nej nu är kaffekoppen urdrucken och jag tror det blir sängen någon timme till, annars blir det segt framåt kvällningen. Kanske tar en sväng ut till min vapendragare lite senare om jag vaknar i tid.

Det finns saker som gör mig glad också

God morgon! Igår kom min syster och hennes Mattias på en snabbvisit. Mycket trevligt med lite fika besök på förmiddagen. Jag hade just klivit upp och satt med rufshåret vid frukostbordet då det plötsligt knackade på dörren och där bara stod de. Har i övrigt inte gjort mycket annat än att jobba i helgen då jag fick hoppa in extra på grund av att folk trillat av pinnen. Det är verkligen skillnad vilka man jobbar med. Effektiviten och trivselfaktorn styrs verkligen av arbetskamraterna. Det är då sant som det är sagt. Ska köra ett kortare pass ikväll, det blir till att stänga charken i vanlig ordning. Inte alltför rolig uppgift. Jusy nu sitter jag med en katt halvt i knät och halvt i famnen, hon är så gosesjuk idag. Eller de senaste dagrana faktiskt, vet inte vad som hänt med henne den senaste tiden. Kan bli lätt frustrerande eftersom det är rätt tungt att ha en 3,5 kilos klump hängande över underarmen. Men mysigt också såklart! Funderar på att gå ut på en oromenad och insupa det för en gångs skull vackra vädret. Men vet dock inte om promenaden ska sluta nere på stan eller någon annanstans... Vore trevligt med lite social samvaro med någon också, men antar att alla jobbar/pluggar just idag när jag för en gång skull känner mig lite ledig. Ska höra mig för få se. Kram mina änglar som förgyller tillvaron med lite besök då och då.

alla småjävlar inom mig...

Jag är satansförbannad! Är det normalt att supa sig kastrullfull på en torsdag för sig själv?? Svar: Nej jag anser inte det jag. Så varför gör man det då? Det finns tillfällen då man undrar hur man kan vara så satans naiv och tro att den här gången, den här gången kanske det är på väg mot det bättre. Men icke! Nej, nej det går inte. Ännu en gång har jag fått bevisat gör mig att människor inte kan förändras utan att själva göra något åt sina problem. Ännu en gång har man fått bli besviken på sin godtrogna naiva personlighet. Att man aldrig lär sig???? Så många gånger som detta har inträffat så man inte ens kan räkna det på två händer längre. Fy fan för vad alkoholen kan ställa till med. Det är så sorgligt att se någon man innerst inne tycker väldigt mycket om förtäras av alkoholdimmorna. Sakta men säkert äter ångorna sig in genom blodet och upp i hjärnan och därmed är all sans och reson som bortblåst. Han blir som ett barn på nytt, någon man måste se efter och passa på för att inget tok ska inträffa... Hur länge ska detta pågå denna gång? Jag har gråtit ikväll, gråtit för att jag skäms. Jag skäms över honom när han beteer sig såhär, och han kan inte hjälpa eller rå för varför han gör såhär mot sig själv. Han gör det av gammal vana, precis som en anorektiker svälter sig i tron att hon/han ska må lite bättre av att gå ned några ynka gram till. Precis så hinkar han i sig, öl efter öl whiskypava efter whiskypava. Dag efter dag, i tron att ångesten ska kännas bättre och tanken ska få ro. Men det som i själva verket händer är att ångesten byggs på ytterligare, och blir allt djupare för varje gång. Därför finns det inget slut på drickandet. Därför står man också handfallen och ser på när den man egentligen bryr sig om sakta men säkert super ihjäl sig. Man är maktlös, så liten, så ynklig och så skamsen när man inser att alla metoder redan är prövade och ingenting fungerat!