tankar och känslor...

God afton!

För några veckor sedan var jag vilken studentska som helst i denna så kallade ungdomens stad. Dessvärre blev det stopp för mig på grund av att en tenta gick åt helvete och det krävdes godkänt på den för att fortsätta på denna termin. Något som jag anser är lite av liknande stasifasoner som Österbergskan beskrev ang studnetstadens värmereglering. Hur som haver måste jag medge att detta på något sätt gjorde det enklare att fatta en mycket svårt bslut.

Jag tänker göra ett studieuppehåll och få tid att tänka och känna vad det egentligen är jag vill med denna utbildning. Jag orkar inte kämpa mer just för tillfället. Det finns liksom viktigare saker än en fin utbildning just nu.

Saker som jag tidigare berättat efter ett arbete med ljus och lykta i denna stad, och hoppas innerligt att någon ska kunna förbarma sig över mig.

Jag har under en hel vecka inte fått mycket vettigt gjort, önskar man hade mer diciplin på sig själv. Ska till arbetsförmedlingen på fredag och höra vad de har att säga. Till min stora bedrövelse handlar allt om byråkrati och politisk korrekthet i detta land. Papper skall fyllas i och skickas till myndigheter som efter treveckor skikcar tillbaka dem för att man glömt göra ett kryss i ruta 1 exempelvis. Ja det är så Sveriges rike fungerar, inte mycket att göra åt tyvärr.

Satt och kollade på försäkringskassans sida idag, man blir ju inte klok av deras beskrivande ord och information. Ska boka ett möte med dem någon dag den här eller nästkommande vecka så kanske man blir klokare. (åtminstone förhoppningsvis)

Nu undrar säkert alla vad det är som inträffat i mitt liv, som så snabbt fått mig att ändra syn på världen och dess allmänhet. Det är väl lika bra att lägga alla kort på bordet och meddela er sanningen innan spekulationerna överträffar förväntningarna.

Jag är gravid, trots att jag fått höra att det nästintill skulle vara en omöjlighet i mitt fall. Känns otroligt märkligt och omtumlande måste jag säga. Går och väntar på att få en tid för ultraljud, vilket för närvarande känns som en evighet.

Tror inte det känns helt på riktigt fören man fått se det lilla livet trots att jag känner honom eller henne inom mig. Vem vet det kanske rentav är en av varje sort. Det är miljarder tankar och känslor som väller upp i mitt inre just nu, känner att jag inte riktigt är kontaktbar och kanske inte heller resonlig. Känner att jag måste försöka göra det som är bäst för mig, och vår familj. Ibland önskar jag att det fanns någon mer i min omgivning som befann sig i samma situation för det blir lätt att man går och tänker en massa som jag inten kan dela med mig av. Men det kanske kommer så småningom, jag har ju Emil såklart. Men det är ändå svårt att beskriva så att någon annan förstår hur man känner.

För närvarande är han och repar med sitt band, han kommer väl hem inom några minuter och då får jag väl ta tillfället i akt att krama om karlsloken;-)

Ja han är verkligen underbar den mannen. Helt enkelt världens bästa!

Nu ska jag återgå till att ihärdigt vänta på att min unge ska hamna på en liknande bild som den härnedanför... Hoppas jag får en tid snart..... Jag hatar att vänta på saker. Natti så länge