ingen sa till mig...

...att man skulle få bröst stora som badbollar bara för att man väntar barn. Naturligtvis förstår jag att brösten växer i takt med magen. Men ingen har någonsin låtit meddela att din BH helt plötsligt kan säga knak och gå sönder. Detta var precis vad som hände i går kväll, först blev jag naturligtvis skitförbannad och tyckte minsann att Lindex underklädesavdelning hade dålig kvalité på sina grejer. Ända tills jag insåg det bisarra i hela situationen och dessutom att denna röda t-shirt-behå faktiskt inte var sådär splitterny som jag kanske hade hoppats på. Därav resulterade raseriutbrottet i ett gapskratt istället, vilket i och för sig är trevligare än att gå omkring och sura.
Igår gjorde jag inte väldigt mycket vettigt, hade tänkte skriva en CV, men istället fastnade jag i en underbar bok som desvvärre är utläst nu så inga ursäkter finns för att inte skriva sitt CV...
Men vad ska jag skriva då?
Varför är det allitd så svårt att vara positiv gentemot sig själv? Jag vet ju att jag kan jobba bra, och att jag har lätt för att lära, men hur framställer man detta på ett bra sätt utan att låta för egotrippad??
Jag ska försöka iaf, ville bara delge världen om mitt boob-problem samtidigt som jag passar på att inkräva tips på var man kan få tag i en skön tantBH som pallar tyngden av ett par bröst med tyng av bowlingklot.... Kanske ska satsa på en riddarrustning från medeltiden iaf.