Morgonfrustration

Jag är satans irriterad just nu. Ända sedan jag vaknade har allt bara varit helt sjukt fel... Alla saker jag tagit i har rasat i golvet och resulterat i merjobb. Slog halvt om halvt av mig handleden på en satans järnstång som låg på skrivbordet. Jag blir så störd!!!
Detta är dessutom den enda helgen på evigheter sedan som jag och Emil är lediga tillsammans, och vad händer. Jo alla planer raseras och Emil ligger nu i slafen med en hejdlös feber och bara hostar och harklar och snorar. Jag själv håller nog på bli galen pga sömnlösa nätter. Det känns som att jag skulle gå på amfetamin eller dylikt eftersom jag vaknar och är oförskämt klarvaken. Medan jag sekunderna efter (nu alltså) Känns som jag skulle kunna sova en törnrosa sömn bara jag lade ner huvudet på kudden igen. Vågar inte göra det nu.

Blir man så här satans problematiserad när man är gravid. I så fall vill jag inte vara det mer i hela mitt liv.
Alla snackar om hur mysigt allt är med att vara på smällen. Har de glömt bort vad klumpig och osexig man kände sig. Finnig och trött?? Inte vet jag om det bara är jag som är en okänsliosam person. Ser hela graviditeten som en del av livet, inget annat mys pys. Orkar inte ens prata om den för det känns som man tjatar, därför blir det mycket skriverier här istället.
Jag har inga riktiga modersskänslor sådär som alla andra verkar ha, varför? Är det något fel på mig?
Ni vet sådär så att man blir tårögd när man ser en bebis på stan eller pratar om sin lilla i magen. Jag känner inte det där alls. Ibland är det ju naturligtvis lite mysigt när han/hon sparkar vilt i magen. Men annars inget alls. Känns som en alien lever och verkar inuti mig och jag kan inget göra eller bestämma över min egen kropp längre. Måste alla bli så himla töntiga av att vara med barn och prata babyspråk innan ungen ens är född??? Kanske är det någon allvarlig störning jag har trots allt.