när verkligheten tränger sig på

Fick det tråkiga beskedet att någon jag tycker väldigt mycket om inte längre finns kvar hos oss idag. Åtminstone inte i form av kött och blod utan mer i våra minnen ich tankar. En kämpe in i det sista, det är bara så. Många år har du kämpat på med smärtor och tankar varken jag eller din omgivning inte ens kan föreställa sig. Troligtvis har dina tankar också vandrat iväg och många funderingar gav du oss aldrig inblick i, åtminstone inte alla av oss. Jag hoppas ditt sinne är stillat nu och att du får leva i frid. Vi vet alla att du vakar över oss genom fönstret från den värld du nu befinner dig i. Jag älskar dig och kommer alltid minnas dig som en god och omtänksam människa som tänkte mer på andra än på dig själv, och jag är nog inte ensam om att känna så. Ja det är konstigt att det alltid kommer som en chock trots att man varit medveten i förväg. Det är då man inser att livet är alltför kort för att inte ta tillvara på de chanser och utmaningar som hamnar i ens väg. Hinder är till för att övervinnas och känslor är till för att vi ska kunna känna, uppleva och kanske ibland också hata. Allt vi går igenom har nog en anledning trots att denna anledning ibland kan verka orättvis och utan belägg för att det skulle leda till något positivt. I detta fall hoppas jag innerligt att det leder till något positivt och inte tvärtom. Orkar inte skriva mer idag... För mycket minnen kvar att gå igenom.

Lagen om anställningsskydd LAS

God morgon alla tokar! Sitter och drönar lite framför datorn, är tillfrågad om att ta en fika på stan klockan 15.00. Men jag känner mig inte riktigt hurtig och kry idag så jag får se hur jag gör med den biten. Är bara hungrig hela tiden och sugen på att laga en massa mat. Tror att Bulan är hungrigare för tillfället. Var och jobbade på Det nya jobber igår, det nya jobbet som skulle vara en heltidstjänst i charken. Det som efter att graviditeten blev uppdagad inte längre omfattades av den tidigare nämnda tjänsten. Igår var det tredje gången som jag frågade efter ett schema så att jag (som chefen därborta så fint nämnde) ska kunna fylla upp mina timmar så att båda jobben tillsammans ska kunna utgöra en heltid. Men tyvärr verkar det inte gå in i hans hjärna att man behöver veta när man ska jobba för att kunna planera sitt liv. Jag hade till och med skrivit ut ett eget schema över de tider jag har fått från ICA Väst för att han enklare ska kunna utforma det där individuella tiderna som han så fint pratade om förut. Men det verkar sitta långt inne att sätta sig till ro och skriva ut lite tider, börjar tröttna på honom nu. Känner inget förtroende för honom längre efter alla strapatser. Enligt LAS ska det finnas ett skriftligt schema minst en månad i förväg för den anställde. Dessutom skall det skrivas anställningsbevis och arbetsgivarintyg som skall överräckas till den anställde i samband med att denne börjar arbeta hos arbetsgivaren. Inte heller detta har jag fått. Samma sak gäller den nya tjejen som har två barn på dagis som hoon måste planera för. Inte ens hon har fått ett schema eller papper på sin anställning. Egentligen skulle man anmäla kräket. Jag blir uppriktigt förbannad om jag ska vara ärlig! Nej som det känns nu så överväger jag att unyttja honom på dessa tisdagar och torsdagar månaden ut, sedan är det tack och godnatt för jag kräver respekt och att man gör som lagar och förordningar säger. Det tänker jag låta meddela honom om han sätter sig på tvären. Förljer inte han sina avtal ska inte heller jag följa mina. BYEBYE ICA Norby. Får jag inget anställningsbevis som jag kan skicka till a-kassan så tänker jag anmäla honom. Jag tror nämligen att jag skulle få rätt på alla punkter och han ska minsann få ta sig i akt eftersom jag hört att flera anställda klagar på de rådande omständigheterna. Att vissa saker ska sitta så långt inne... Jaja, det var det om det. Fundera på att ställa mig vid spisen och tillreda lite god mat som jag kan mums ai mig. Köpte laxfilé igår och det är ju smaskigt. Ska ringa återbud angående fikan idag, känner mig risig och vill inte riskera att drabbas av akut bajsmage mitt på stan. Tror att det var de där satans järntabletterna som spelade magen ett spratt, hoppas att det inte ska vara sådär varje dag nu. Ska nog ta dem innan jag går till sängs i fortsättningen. Då är man åtminstone på hemmaplan om tarmsystemet skulle kolapsa...

Bulan har blivit större

Här kommer nog första bilden på bulan, tycker det känns lite halvkonstigt att lämna ut bilder på sin egen mage såhär över nätets alla bandbredder. Men eftersom efterfrågan från mina kära läsare är stor så får ni väl hålla till godo en stund.
Har varit och spanat in bostadsmarkanden i Uppsala idag. Dels lades ögonen på en lägenhet här i krokarna där vi redan bor. Dels har det spanats på ett hus med världens största lekstuga/förrådslokal:-)
Men vi vet inte egentligen vad det är vi letar efter. Bara att lägenheten kändes lite trång (vilket inte är bra) trots att det var en fyra. Planlösningen var inte direkt den optimla. Huset gillade jag däremot, men det var vissa rykten som förtäljde att det kunde råda risk för fuktskada, och sådant kan ju lätt bli en dyr historia.
På arbetsfronten har deet inte hänt så mycket, har fortfarande ingen fast anställning, utan jobbar för närvarnade på två ställen för att få kassan att gå ihop. Det känns ganska lönlöst att söka arbete just nu med, eftersom man inom några ynka månader ska vara hemma med lilla bulan. Nej jag hoppas bara att jag ska orka jobba på så mycket som möjligt nu dessa sista månader så att man kan få upp sin SGI för föräldrapenningens skull. Hoppas på det bästa!
Ska göra mig ett besök på försäkringskassan i morgon och hoppas naturligtvis på att jag får prata med någon bra person som kan hjälpa mig med alla frågetecken.
Min lillebror har även dragit sin kos mot sydligare breddgrader dagen till ära. Han har flyttat till självaste Göteborg. Pratade med honom över telefon tidigare ikväll. Han tyckte det kändes lite konstigt, men jag hoppas att det går över och att han hittar nya vänner i den stora staden. Jag vet hur det känns att komma helt ny på ett ställe och man känner sig ganska sårbar i början. Iaf innan man har fått ordning på sin tillvaro. Men han är ju en öppen kille s¨å det går säkert bra för honom. Ska skicka iväg några böcker som stod på hans kurslista tänkte jag. Så slipper han införskaffa dem själv menar jag. Har inte skickat postpaket på länge så jag för allt knega iväg till närmaste postkontor och fixa till det hela.
Ja det är alltid något man ska fixa med, och tur är väl kanske det. Annars hade man väl suttit och rullat tummarna till förbannelse dagarna i ända.


Tycker att livet känns lite roligare att leva just nu, åtminstone för närvarande. Jag blir glad när bulan sparkar nu, det har varit lite svårt att ta till sig alltsammans tidigare. På något sätt har det kanske inte kännts som om det vore verkligt att jag ska bli mamma. Nu när magen blivit större och jag kan urskilja en och anna fot, eller övrig kroppsdel därinne känns det mer påtagligt att det faktiskt inte är så långt kvar tills jag får se vem det är.
Det känns även bra med Emil, han kommer bli den bästa pappa på jorden till vårat barn. Jag är så glad att jag träffade honom. Jag ångrar verkligen inte att jag trots mitt dåliga ölsinne gick på den där festen för snart ett år sedan och fick syn på de där underbara smilgroparna och pilimariska ögonen. Ja vad var det vi kallade honom nu igen... "En riktig spjuver"
För det är just den "spjuvern" som fått äran att bli far till lilla bulan. Trots att allt gått fort och skedde i en rasande fart så känner jag att vi hör ihop. Kanske har vi träffats i ett tidigare liv någon gång, för det är så det känns.
Nu ska jag ta och kolla lite öppettider på FK och försöka dra mig tillbaka för i afton. Kanske med en god bok eller ett olöst och ofingrat korsord... Mysa

Glädje med inslag av ett visst mått ångest...

Äntligen!!!
...äntligen har jag fått ett erbjudande om jobb. Heltidstjänst och allt. Ska berätta på mitt extrajobb idag. Nu har jag åtminstone något att komma med rent förhandlingsmässigt. Är superglad!
Nu till ångesten, jag berättade aldrig på min interbju för det jobbet jag fick att jag väntar barn...
Jag vet att man inte har någon skyldighet att göra det, men jag gillar ju ändå att spela med rent mjöl i påsen... Dilemma!
Hur som helst känns det otroligt skönt att veta att jobbet är mitt om jag vill ha det. Pappa kommer hit på lördag också, det ska bli roligt att träffa honom. Då kanske det löser sig med transport av julklapparna till Syskonskaran med. Ja allt känns skönt förutom den där lilla ångesten då. Men det får komma som det kommer senare... Nu ska jag ta och ladda inför mötet med Pettersson. Ha det bäst!

Morgonfrustration

Jag är satans irriterad just nu. Ända sedan jag vaknade har allt bara varit helt sjukt fel... Alla saker jag tagit i har rasat i golvet och resulterat i merjobb. Slog halvt om halvt av mig handleden på en satans järnstång som låg på skrivbordet. Jag blir så störd!!!
Detta är dessutom den enda helgen på evigheter sedan som jag och Emil är lediga tillsammans, och vad händer. Jo alla planer raseras och Emil ligger nu i slafen med en hejdlös feber och bara hostar och harklar och snorar. Jag själv håller nog på bli galen pga sömnlösa nätter. Det känns som att jag skulle gå på amfetamin eller dylikt eftersom jag vaknar och är oförskämt klarvaken. Medan jag sekunderna efter (nu alltså) Känns som jag skulle kunna sova en törnrosa sömn bara jag lade ner huvudet på kudden igen. Vågar inte göra det nu.

Blir man så här satans problematiserad när man är gravid. I så fall vill jag inte vara det mer i hela mitt liv.
Alla snackar om hur mysigt allt är med att vara på smällen. Har de glömt bort vad klumpig och osexig man kände sig. Finnig och trött?? Inte vet jag om det bara är jag som är en okänsliosam person. Ser hela graviditeten som en del av livet, inget annat mys pys. Orkar inte ens prata om den för det känns som man tjatar, därför blir det mycket skriverier här istället.
Jag har inga riktiga modersskänslor sådär som alla andra verkar ha, varför? Är det något fel på mig?
Ni vet sådär så att man blir tårögd när man ser en bebis på stan eller pratar om sin lilla i magen. Jag känner inte det där alls. Ibland är det ju naturligtvis lite mysigt när han/hon sparkar vilt i magen. Men annars inget alls. Känns som en alien lever och verkar inuti mig och jag kan inget göra eller bestämma över min egen kropp längre. Måste alla bli så himla töntiga av att vara med barn och prata babyspråk innan ungen ens är född??? Kanske är det någon allvarlig störning jag har trots allt.

Hur mycket ska man tåla?

Är det ok att ogilla sina föräldrar?
Är det någon idé att påpeka att man tycker att ens förälder beter sig själviskt och är en egocentrisk människa?
Hur gör man för att inte såra? När jag vet att mina åsikter antagligen kommer såra hårt.
Kan en människa någonsin förändras av sig själv eller måste det till något radikalt individens liv för att en förändring ska kunna vara möjlig?

Ja detta är några av de frågor jag har funderat över en tid nu. Framförallt grundar sig problemen och alla frågetecken kring hur jag uppfattar min egen mor. Får nästan ångestkänslor över att jag överhuvudtaget tänker såhär, men jag gör det.
Nästan varje gång jag har "försökt" föra en konversation via telefon med henne den senaste tiden har det alltid resulterat i att hon fört sin monolog och en annan har suttit och lyssnat och hummat ja eller nej. Det känns som att hon inte ens bryr sig vad man har att säga, utan huvudsaken är att hon får berätta om hennes vardag med krämpor och problem. Jag vill aldrig bli så satans negativ som henne!!!

Hon frågar aldirg något om hur det är med mig eller barnet, och även om hon frågar så lyssnar hon inte på svaret och då räknas inte frågan tycker jag. När jag ser andras familjer och känner hur de bryr sig om varandra, så går det liksom inte att låta bli att fundera över om min familj verkligen är normal?
Under de snart sju åren jag har bott i Uppsala, har min mor inte varit hit och hälsat på mig en endaste gång. Alltid är det något som är viktigare. Är jag inte viktigt? Gör hon såhär för att hon vet att jag alltid klarar mig på egen hand? Eller vad är egentligen problemet? (Det är inte alltid så roligt när jag ideligen ska försöka ursäkta henne och varför hon aldrig kommer och hälsar på för andra) För naturligtvis får jag frågan av exempelvis min sambo med flera. För hur det nu än är så försvarar man ju alltid sitt kött och blod oavsett. Men jag är trött på att hitta på ursäkter, skulle bara vilja säga. Nej, hon kommer inte attt komma och hälsa på mig hur mycket jag än tjatar. Vill inte ens tjata... Det leder ändå ingen vart.

Är det jag som är en egoist kanske? Nej det är det banne mig inte. Jag vet till viss del bakgrunden till allt, det saknas alltid pengar. Eller så är det något som behöver göras. Men det ursäktar inte att hon väljer bort sin äldsta dotter hela tiden anser jag. Jag är också en människa som ibland kan få behöva lite support från sin mamma. Men istället känns det som att jag ska finnas tillhands som support för henne hela tiden. Jag känner att jag skulle vilja göra så mycket för henne, men det känns inte roligt när man inte ens får ett tack för det man gör. Ett exempel från då jag var hemma sist var följande:
Jag frågade om det fanns några barnkläder kvar från då Sandra och Mattias var små. Hon svarar att det finns nog kanske lite nere i förrådet. Men det var så rörigt där så det gick nog inte att hitta något följde nästa fras. Jag och Emil gick därför ner i förrådet och började en rejäl rensning och hittade ganska mycket saker. Hela förrådet städades och skräp lades i svarta sopsäckar. Det tog rätt ¨lång tid att gå igenom allt och man förväntar sig ändå någon slags reaktion från hennes sida. Inte ens ett tack fick vi!

Istället fick jag känslan av att jag inkräktat på hennes revir på något sätt. Trots att jag är fullt medveten om att hon själv aldrig skulle få för sig och gå igenom det där satans förrådet. Hon vill gärna framställa sig som någon sorts martyr eller vad det är och istället för att be om hjälp med vissa saker gör hon det själveller skäller på alla i hennes närhet. Vem har lust att hjälpa till när man aldrig någonsin får höra några positiva kommentarer? Detta är en av anledningarna till att jag flyttde hemifrån väldigt tidigt. Jag trivdes inte med att låta spydigheterna och nehativiteten flöda runt mig. Jag flyttade till tystnad och valfrihet och jag ångrar mig inte. Däremot lider jag med de människor som fortfarande bor kvar där, åtminstone om klimatet fortfarande är detsamma bakom de fyra väggarna. Självklart älskar jag min familj och min mor med, det är bra det att hon verkligen måste förändra sig om det någon gång ska vända till det bättre för hennes del. Hon ser alltid allting i svart och det är så tråkigt att lyssna på. Alltid älta problemen innan man en ser fördelarna. VARFÖR???

Nu ska jag inte spy mer galla öve detta. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Någon som har något tips? Skulle behöva snacka henne till rätta, men hur gör man det utan att såra?

i väntans tider

God afton!
Sitter framför burken och väntar på att klockan ska bli 17:40 så att jag kan börja knalla iväg till jobbet. Väntar också på att Emil ska komma hem, vilket han just gjorde. Jag vill att vi ska få vara lediga samtidigt någon gång...
Suck!!!!
Nu ska jag gå och ta en smörgås med ost sedan ställa mig iordning för kvällen. Mors kors!