ohanterbara tårar

Idag var jag till barnmorskan på en kontroll. Fick ta blodtrycket och prata lite om hur jag mådde, gå igenom proverna från förra gången och därmed kunde jag tillföras bunten normal.. (ovanligt i vanliga fall)
Sedan var det dags för att kolla magen, den hade växt enligt beräkningarna från ultraljudet för några veckor sedan. Morskan Lena som hon heter tyckte att vi skulle passa på att lyssna på barnet och sagt och gjort. Jag kan fortfarnade höra hjärtljuden i bakhuvudet fast det gått flera timmar sedan. Det lilla livet hade hjärtveksamhet i likhet med Täby Galoppbana med övertaligt många tävlande. Helt fucking amayzing om du frågar mig. Fick en ny tid och gick därifrån med det första riktiga leendet på läpparna.

Kom dock inte särskilt långt innan leendet byttes ut mot tårar istället. Inte trodde jag väl att jag skulle reagera så starkt över ett galopp-lopp. Men se hur fel det kan bli när man ska ha kontroll på allt jämt. Så med tårfyllda ögon knallade jag vidare neråt gatan och in på Svavagallerian för jag hade tänkt kolla om där fanns några bra skivor på rea. Inne i butiken spelades Forever Young i någon ny tappning, men låten i sig fick mig att inse att livet iblandd går alldeles för fort, och det är sällan man tar några pauser och stannar upp och tar sig en extra eftertanke. Eller å andra sidan att man tänker på tok för mycket utan att leva fullt ut. Jag kände att tårkanalerna åter öppnades upp och min redan ansträngda sinnesstämning gjorde sig påmind. Kvickt beslutade jag mig för att jag måste ut härifrån innan jag inte kan hålla mig på mattan och börjar stortjuta offentligt.

Med snabba kliv lämnar jag butiken och fortasätter genom gallerian för att komma ut på framsidan. Stannar till för att läsa löpsedeln vid Pressbyrån som ligger strax intill utgången, när jag får syn på honom, mitt ex... Inte nu, var mín första tanke, men för sent. Han hade redan fått syn på mig och kom fram och hälsade och undrade naturligtvis vad som hade hänt eftersom han levt med mig tillräckligt länge för att känna igen mina tåråterhållningsförsök... Så jag berättade precis vad det var.... Jag har hört bebisens hjärta slå för första gången och nu kan jag inte sluta gråta.
Han gav mig en kram och säger, jaha jag trodde det hänt något hemskt...
Så visst måste han bry sig lite iaf. Han insisterade på att vi skulle äta lunch och prata lite, och det gjorde vi. Han verkar vara glad för detta med bebisen, om inte annat enormt nyfiken. Det känns på något sätt som att vi båda äntligen har kunnat gå vidare i livet och att vi kan prata om det mesta utan att det känns tabu. Något jag faktiskt tycker är otroligt skönt med tanke på hur det har sett ut tidigare, då båda gick som katten kring het gröt för varandra.

Sitter nu hemma igen med ett sk. moderskapsintyg brevid mig. Märkligt att det finns pappersvarianter på allt i livet. Undra när myndigheterna börjar efterfråga toalettsbesöksintyg eller morgonuppvaknadesintyg etc... Ska knalla iväg och jobba några timmar i kväll, och jag hoppas sannerligen att jag kan hålla tillbaka känslosvallningen då. Inget roligt att vara vänlig mot människor när allt man egentligen vill är att kura ihop sig i soffan med en bra film och bara får gråta ut ordentligt. Det behövs sannerligen ibland...
Men darlingen kommer hem sent idag och vi kommer antagligen inte ens att ses innan jag sticker iväg till jobbet. Hade så gärna önskat att han hade varit med idag. Men jag förstår att det inte är så poppis att åka fram och tillbaka från Märsta bara för att vara hos morskan i en halvtimme. Det kommer säkert fler chanser, hoppas jag. Nu ska jag ta och rycka upp mig lite och försöka sluta grunna på allt, var tvungen att delge världen om min uppochnervända dag.

hemlagad ärtsoppa

Jag är dödshungrig och blev naturligtvis sugen på ärtsoppa.....
.....som tar evigheter att bli färdig. Jag vill ha mat NU!!! Snart skiter jag i om ärtortna likväl skulle kunna fungera som ammunition i ett automatvapen. Jag ska ha mat....

God morgon dönickar!

Skrotade fram en bild från i somras som stämmer på ett ungefär stämmer överrens med mina sömntimmar i natt. Har vaknat trettioelva gånger under natten. Vaknade innan Emil i morse och låg bara och vred mig av och an i sängen tills jag beslutade mig för att kliva upp i stället. Ingen mening att ligga kvar om man ändå inte lyckas somna om. Har gjort frukost och sitter nu och dricker min andra kopp kaffe för dagen. Kommer nog krävas en del sådana för att hålla sig vaken senare under dagen, men what the fuck!

Tänker följa Fylkings fem tankar om: (i mitt fall dagen)

1) Borde/Ska skriva jobbansökningar

2) Ska restaurera köket till sitt ursprungliga skick innan dagen passerat

3) Vad ska man äta idag?

4) Fika med Österbergskan och skvallra om det senaste i vardagsmomenten

5) Gruva mig inför morgondagen då jag ska till barnmorskan och säga att jag inte lyckats sluta snusa i alla fall. (Eller så utelämnar man detta helt eller ljuger och säger att man slutat) Har nog dåligt samvete över det ändå...

Ja det var lite tankar om denna dagen det. Igår satt jag och msn:ade lite med morsans karl Anders. Han e så himla go han tycker jag. Det borde sannerligen finnas fler som honom. Jag gillar honom skarpt och hoppas att det håller mellan dem. Så morsan! NU SKA DU HÅLLA FAST VID HONOM! Andersar växer minsann inte på träd. Det känns som att han är som en del av familjen och det är verkligen helt underbart.

Appropå ingenting så funderar jag på vad som kommer att hända till julen. Vi måste bestämma något snart, antingen åka till Vansbro eller Ängeby blir det iaf. Vill ju se jobbschemat också så man har ett hum om hur man bör planera bäst. Nu ska jag nog ta tag i projektet fem tankar om dagen istället och lämna jultankarna därhän en stund. Allt löser sig alltid på ena eller andra sättet. Återigen god morgon!

nyhetsredaktionen uppdaterar

God afton!
Nu äntligen kan jag stilla mitt internetberoende en smula. Vi har möblerat om i sovrummet och därför varit tvungna att dra kontakten till burken för en tid. Anser att det är på tiden att uppdatera lite här. Magen växer och jag börjar känna mig som en mindre valross, vilket innebär svårigjheter att böja sig och plocka upp saker från golvet. Plus att kläderna inte längre passar så bra som innan. Har därför varit tvungen att revidera min modeuppfattning för att smälta in i mängden. Nu är det nämligen leggins och tunikor modell längre som gäller, trots att detta är något som jag i vanliga fall anser är fjortisoutfiter som är väldigt bra att dölja några kilon för mycket. Men vad gör man inte, nöden har ingen lag...

Igår var det fullkomlig mysdag med allt vad det innebär. Vi fixade och donade lite här hemma, sedan inmyndigades en god middag bestående av:
oxfilé
wokade rotfruktstärningar i timjan
klyftpotatis
bearnaisesås och rödvinssås
grönsallat
Det blev otroligt smaskigt iaf och mätta blev vi alla tre...
Emil kollade på fotbollen och jag hängde med i första halvlek men gav upp i pausen och lade mig badet med en bok istället. Tröttsamt med alla kommentatorer och analyseringar av matcher som alltid är överupptrissade. Sverige spelar inte så bra under press har vi märkt sedan tidigare... (VM i Tyskland 2006)
Jaja nu är ju inte jag så insatt i sportens värld, men iaf. Det är tråkigt att det går dåligt i en match man har hoppats att de ska vinna.

Neverending week

God morgon!
Läste just ett inlägg om ensamhet i en blogg jag följer. Funderar och har kommit fram till följande...
Ensamheten speglar nog sig olika för olika människor och kanske rent av delar av livet. Jag lever i tvåsamhet, och vi har det bra, men jag kan ändå känna att jag saknar någon att dela med mig av mina tankar med då och då. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig för då allt känns som ett enda stort kaos omkring mig. Jag oroar mig över framtiden, kanske mest för att jag är arbetslös och inte vet hur inkomsten kommer att se ut. Funderar över min familj och mig också. Det känns på något sätt som att jag inte längre tillhör dem på samma sätt som tidigare. Detta är framförallt något jag fått erfara efter det jag berättade att jag var gravid. Naturligtvis blev de flesta glada och tyckte det var jätteroligt att vi väntade barn, men sedan då?
Var finns det där stödet och närheten man behöver igenom graviditeten? Alla verkar vara helt uppslukade av sig själva och jag klandrar ingen. Däremot vore det ju roligt att få ett telefonsamtal där någon undrar hur man mår och allt det där åtmisntone någon gång då och då. Men icke...
Så nu tänkte jag berätta här hur jag mår:

Är inne i en helvetes period igen. Tröttheten ligger som ett töcken omkring mig och jag känner mig mer död än levande. Kan inte sova på nätterna vilket resulterar i att man sover som en stock till långt in på förmiddagen istället. Har konstant huvudvärk och orkar inget göra. Borde söka massor av jobb och vara arbetsförmedlingen till lags men jag ids inte. Ingen vill ändå anställa en kvinna som ska föda inom de närmaste sex månaderna. Jämställdhetslagen up my ass! Gravida missgynnas på arbetsmarknaden så det står härliga till. Är besviken på den nya regeringen som inte gör något åt själva problemet istället för att jaga siffror i statistiken. (Något jag finner mycket lustigt, eftersom de anklagade socialdemokraterna innan valet för att göra med sina praktikplatser etc). Nu kan jag inte mer än att hålla med sossarna.... Ja ni såg rätt, hellre skulle jag gå på någon praktikplats några dagar i veckan än att gå hemma och dra. Man bli ju ensamheten personifierad av det. Man drar sig undan från folkmängden och trivs inte längre ute på stan. Man tar inte för sig, man ger upp på något sätt. Nej skärpning!

Det gör ont i kroppen och jag bävar inför helgen som naturligtvis är min jobbhelg. Ska jobba 24 timmar på två dagar. Vilket innebär att man sammanlagt går på ett hårt stengolv i lika lång tid. Har inte sagt att jag är med barn på jobbet, för att jag kanske skulle kunna få mer timmar då. Men jag vet att min rygg kommer skrika av smärta innan de två dagarna är över. Kunde nästan inte gå i förrgår på grund av ryggen. Men vad göra? Det känns som varenda led och kota från ländryggen ner till svanskotan ska glida isär, men det är bara att bita ihop och le åt kunderna. Fy vad jag är bitter känner jag. Ska inte förpesta miljön mer här i cyberrymden nu. Till dig som bloggade om ensamhet vill jag bara säga man behöver inte känna sig tillfreds för att man lever i tvåsamhet, det finns miljoner sätt att vara ensam på, alla vi människor känner av den där gnagande ensamheten då och då. Vissa stunder är dock värre än andra, ofta brukar man överleva. Ber om ursäkt om jag misstolkat ditt inlägg, var bara tvungen att få skriva av mig om min ensamhet. Kanske mera tomhet och misstänksamhet mot omvärlden.

hem till byn

God eftermiddag!
Har just ätit köttfärssås med pasta och druckit kaffet efter maten. Jag, Emil och Sandra var till badet i förmiddags och göttade oss. Jag solade solarium och fick min efterlängtade bastu. Tycker det är lite trist att det inte finns en unisex bastu bara. Lite roligare att sitta och snacka med gos. Nåväl, det kanske kommer så småniongom. Är lite vemodig till sinnet trots att jag inte alls har någon anledning. Tror det är vädret. Vi funderar på att åka till Uppsala ikväll istället för i morgonbitti, men vi får se. Nu ska vi gå och hälsa på grannen... Har publik runt mig nu så det går inte att skriva...

äntligen här kommer första bilderna på grynet.

Lite svårt att se, men jag ska se vad man kan gör åt kvalitén. Nu ska jag gå och äta något.