Glädje med inslag av ett visst mått ångest...

Äntligen!!!
...äntligen har jag fått ett erbjudande om jobb. Heltidstjänst och allt. Ska berätta på mitt extrajobb idag. Nu har jag åtminstone något att komma med rent förhandlingsmässigt. Är superglad!
Nu till ångesten, jag berättade aldrig på min interbju för det jobbet jag fick att jag väntar barn...
Jag vet att man inte har någon skyldighet att göra det, men jag gillar ju ändå att spela med rent mjöl i påsen... Dilemma!
Hur som helst känns det otroligt skönt att veta att jobbet är mitt om jag vill ha det. Pappa kommer hit på lördag också, det ska bli roligt att träffa honom. Då kanske det löser sig med transport av julklapparna till Syskonskaran med. Ja allt känns skönt förutom den där lilla ångesten då. Men det får komma som det kommer senare... Nu ska jag ta och ladda inför mötet med Pettersson. Ha det bäst!

Morgonfrustration

Jag är satans irriterad just nu. Ända sedan jag vaknade har allt bara varit helt sjukt fel... Alla saker jag tagit i har rasat i golvet och resulterat i merjobb. Slog halvt om halvt av mig handleden på en satans järnstång som låg på skrivbordet. Jag blir så störd!!!
Detta är dessutom den enda helgen på evigheter sedan som jag och Emil är lediga tillsammans, och vad händer. Jo alla planer raseras och Emil ligger nu i slafen med en hejdlös feber och bara hostar och harklar och snorar. Jag själv håller nog på bli galen pga sömnlösa nätter. Det känns som att jag skulle gå på amfetamin eller dylikt eftersom jag vaknar och är oförskämt klarvaken. Medan jag sekunderna efter (nu alltså) Känns som jag skulle kunna sova en törnrosa sömn bara jag lade ner huvudet på kudden igen. Vågar inte göra det nu.

Blir man så här satans problematiserad när man är gravid. I så fall vill jag inte vara det mer i hela mitt liv.
Alla snackar om hur mysigt allt är med att vara på smällen. Har de glömt bort vad klumpig och osexig man kände sig. Finnig och trött?? Inte vet jag om det bara är jag som är en okänsliosam person. Ser hela graviditeten som en del av livet, inget annat mys pys. Orkar inte ens prata om den för det känns som man tjatar, därför blir det mycket skriverier här istället.
Jag har inga riktiga modersskänslor sådär som alla andra verkar ha, varför? Är det något fel på mig?
Ni vet sådär så att man blir tårögd när man ser en bebis på stan eller pratar om sin lilla i magen. Jag känner inte det där alls. Ibland är det ju naturligtvis lite mysigt när han/hon sparkar vilt i magen. Men annars inget alls. Känns som en alien lever och verkar inuti mig och jag kan inget göra eller bestämma över min egen kropp längre. Måste alla bli så himla töntiga av att vara med barn och prata babyspråk innan ungen ens är född??? Kanske är det någon allvarlig störning jag har trots allt.

Hur mycket ska man tåla?

Är det ok att ogilla sina föräldrar?
Är det någon idé att påpeka att man tycker att ens förälder beter sig själviskt och är en egocentrisk människa?
Hur gör man för att inte såra? När jag vet att mina åsikter antagligen kommer såra hårt.
Kan en människa någonsin förändras av sig själv eller måste det till något radikalt individens liv för att en förändring ska kunna vara möjlig?

Ja detta är några av de frågor jag har funderat över en tid nu. Framförallt grundar sig problemen och alla frågetecken kring hur jag uppfattar min egen mor. Får nästan ångestkänslor över att jag överhuvudtaget tänker såhär, men jag gör det.
Nästan varje gång jag har "försökt" föra en konversation via telefon med henne den senaste tiden har det alltid resulterat i att hon fört sin monolog och en annan har suttit och lyssnat och hummat ja eller nej. Det känns som att hon inte ens bryr sig vad man har att säga, utan huvudsaken är att hon får berätta om hennes vardag med krämpor och problem. Jag vill aldrig bli så satans negativ som henne!!!

Hon frågar aldirg något om hur det är med mig eller barnet, och även om hon frågar så lyssnar hon inte på svaret och då räknas inte frågan tycker jag. När jag ser andras familjer och känner hur de bryr sig om varandra, så går det liksom inte att låta bli att fundera över om min familj verkligen är normal?
Under de snart sju åren jag har bott i Uppsala, har min mor inte varit hit och hälsat på mig en endaste gång. Alltid är det något som är viktigare. Är jag inte viktigt? Gör hon såhär för att hon vet att jag alltid klarar mig på egen hand? Eller vad är egentligen problemet? (Det är inte alltid så roligt när jag ideligen ska försöka ursäkta henne och varför hon aldrig kommer och hälsar på för andra) För naturligtvis får jag frågan av exempelvis min sambo med flera. För hur det nu än är så försvarar man ju alltid sitt kött och blod oavsett. Men jag är trött på att hitta på ursäkter, skulle bara vilja säga. Nej, hon kommer inte attt komma och hälsa på mig hur mycket jag än tjatar. Vill inte ens tjata... Det leder ändå ingen vart.

Är det jag som är en egoist kanske? Nej det är det banne mig inte. Jag vet till viss del bakgrunden till allt, det saknas alltid pengar. Eller så är det något som behöver göras. Men det ursäktar inte att hon väljer bort sin äldsta dotter hela tiden anser jag. Jag är också en människa som ibland kan få behöva lite support från sin mamma. Men istället känns det som att jag ska finnas tillhands som support för henne hela tiden. Jag känner att jag skulle vilja göra så mycket för henne, men det känns inte roligt när man inte ens får ett tack för det man gör. Ett exempel från då jag var hemma sist var följande:
Jag frågade om det fanns några barnkläder kvar från då Sandra och Mattias var små. Hon svarar att det finns nog kanske lite nere i förrådet. Men det var så rörigt där så det gick nog inte att hitta något följde nästa fras. Jag och Emil gick därför ner i förrådet och började en rejäl rensning och hittade ganska mycket saker. Hela förrådet städades och skräp lades i svarta sopsäckar. Det tog rätt ¨lång tid att gå igenom allt och man förväntar sig ändå någon slags reaktion från hennes sida. Inte ens ett tack fick vi!

Istället fick jag känslan av att jag inkräktat på hennes revir på något sätt. Trots att jag är fullt medveten om att hon själv aldrig skulle få för sig och gå igenom det där satans förrådet. Hon vill gärna framställa sig som någon sorts martyr eller vad det är och istället för att be om hjälp med vissa saker gör hon det själveller skäller på alla i hennes närhet. Vem har lust att hjälpa till när man aldrig någonsin får höra några positiva kommentarer? Detta är en av anledningarna till att jag flyttde hemifrån väldigt tidigt. Jag trivdes inte med att låta spydigheterna och nehativiteten flöda runt mig. Jag flyttade till tystnad och valfrihet och jag ångrar mig inte. Däremot lider jag med de människor som fortfarande bor kvar där, åtminstone om klimatet fortfarande är detsamma bakom de fyra väggarna. Självklart älskar jag min familj och min mor med, det är bra det att hon verkligen måste förändra sig om det någon gång ska vända till det bättre för hennes del. Hon ser alltid allting i svart och det är så tråkigt att lyssna på. Alltid älta problemen innan man en ser fördelarna. VARFÖR???

Nu ska jag inte spy mer galla öve detta. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Någon som har något tips? Skulle behöva snacka henne till rätta, men hur gör man det utan att såra?

i väntans tider

God afton!
Sitter framför burken och väntar på att klockan ska bli 17:40 så att jag kan börja knalla iväg till jobbet. Väntar också på att Emil ska komma hem, vilket han just gjorde. Jag vill att vi ska få vara lediga samtidigt någon gång...
Suck!!!!
Nu ska jag gå och ta en smörgås med ost sedan ställa mig iordning för kvällen. Mors kors!

effektiv ränta

Kom nyss hem från en fika på stan med vårmammorna i Uppsala. Mycket trevligt idag, saknade dock Mikaela som redan fått sin lilla Liam och inte kunde vara med. Har lite planer på att laga mat till mig och darling, men jag vet inte riktigt när han behagar komma hem idag. Han har ju en massa utvecklingssamtal hela denna vecka också. Själv har jag tagit på mig att jobba hela elgen plus måndag... Kommer vara rätt slut i kroppen antar jag, men vaddå? Jag får betalt för att jobba 40 timmar på två dagar så det kan det kanske vara värt i januari sedan.
Idag har jag förövrigt öppnat ett förmånskonto till lilla minibus som helt ovetandes fortfarande ligger och har det skönt i magen.
Tänkte försöka sätta undan lite pengar så och då tills han/hon blir stor och kanske behöver dem bättre än nu. Har varit väldigt vuxen idag och ringt Nordea och kollat upp massor av saker som har med ekonomin att göra. Bland annat kollat om det skulle bli någon skillnad i räntan på mitt lån jag har på ICA-Banken. Har ju inte så mycket kvar på det, och skulle tycka det var skönt att få alla bankaffärer samlade på ett ställe. Men det visade sig ändå att den räntan jag nu hade var bättre än vad Nordea kunde erbjuda så det blir till att ha kvar ICA iaf. Man är ju trots allt indoktrinerad nu...

Har skaffat en ny e-legitimation också.... ÄNTLIGEN! Så nu kan jag logga in på försäkringskassan och alla andra nödvändiga sidor igen. Funderar på om det är någon som vet om man kan få en kopia på deklarationer från flera år tillbaka så vore jag enormt tacksam... Kunde nämligen bara komma åt förra årets på skatteverkets hemsida och jag skulle behöva gå tillbaka kanske två till tre år i tiden.
Känner mig i allmänhet väl tillmods just nu. Dels beror det på att jag färgade håret häromdagen och bara det gjorde att man fick lite mer färg på tillvarorn. Det är så lätt att känna sig grå och tråkig när man bara går upp i vikt och inte känner igen sitt gamla jag längre. Så nu är jag återigen redhead och stortrivs i min nya look. Kunde till och med med mycket möda och hårnålar sätta upp håret idag sedan jag klippte mig sist. Det ni!
Nej nu ska jag ta och rannsaka kyl och frys för att se vad för slags ätbart man kan tänkas använda till middag ikväll. Måste ju göra tre matlådor också... Är inte så sugen på att äta samma mat flera dagar i sträck så jag antar att fantasin måste påkallas en stund också.
Ha det bäst!

det börjar bli kallt nu

God afton folks!
Sitter och kurar lite i väntan på att gå och jobba. Har varit på arbetsförmedlingen idag och fått lite tips om vad man ska säga vid en eventuell anställningsintervju. Igår var det fackmöte och jag blev vald till ledamot och sekreterare. Jag som inte ens vet om jag kommer jobba kvar till våren... Underligt!
Köpte Jill Jonssons nya skiva som jag tänkte insupa lite innan jobbverksamhet. Ska slänga mig på sängen en halvtimme och ladda upp lite. Det var evigheter sedan jag köpte en CD-skiva. Har blivit en väldig slösa på senare tid. Borde ju vara en SPARA istället...
En fråga till Ben Gordon också, när blir den där fikan vi snackade om av?

ohanterbara tårar

Idag var jag till barnmorskan på en kontroll. Fick ta blodtrycket och prata lite om hur jag mådde, gå igenom proverna från förra gången och därmed kunde jag tillföras bunten normal.. (ovanligt i vanliga fall)
Sedan var det dags för att kolla magen, den hade växt enligt beräkningarna från ultraljudet för några veckor sedan. Morskan Lena som hon heter tyckte att vi skulle passa på att lyssna på barnet och sagt och gjort. Jag kan fortfarnade höra hjärtljuden i bakhuvudet fast det gått flera timmar sedan. Det lilla livet hade hjärtveksamhet i likhet med Täby Galoppbana med övertaligt många tävlande. Helt fucking amayzing om du frågar mig. Fick en ny tid och gick därifrån med det första riktiga leendet på läpparna.

Kom dock inte särskilt långt innan leendet byttes ut mot tårar istället. Inte trodde jag väl att jag skulle reagera så starkt över ett galopp-lopp. Men se hur fel det kan bli när man ska ha kontroll på allt jämt. Så med tårfyllda ögon knallade jag vidare neråt gatan och in på Svavagallerian för jag hade tänkt kolla om där fanns några bra skivor på rea. Inne i butiken spelades Forever Young i någon ny tappning, men låten i sig fick mig att inse att livet iblandd går alldeles för fort, och det är sällan man tar några pauser och stannar upp och tar sig en extra eftertanke. Eller å andra sidan att man tänker på tok för mycket utan att leva fullt ut. Jag kände att tårkanalerna åter öppnades upp och min redan ansträngda sinnesstämning gjorde sig påmind. Kvickt beslutade jag mig för att jag måste ut härifrån innan jag inte kan hålla mig på mattan och börjar stortjuta offentligt.

Med snabba kliv lämnar jag butiken och fortasätter genom gallerian för att komma ut på framsidan. Stannar till för att läsa löpsedeln vid Pressbyrån som ligger strax intill utgången, när jag får syn på honom, mitt ex... Inte nu, var mín första tanke, men för sent. Han hade redan fått syn på mig och kom fram och hälsade och undrade naturligtvis vad som hade hänt eftersom han levt med mig tillräckligt länge för att känna igen mina tåråterhållningsförsök... Så jag berättade precis vad det var.... Jag har hört bebisens hjärta slå för första gången och nu kan jag inte sluta gråta.
Han gav mig en kram och säger, jaha jag trodde det hänt något hemskt...
Så visst måste han bry sig lite iaf. Han insisterade på att vi skulle äta lunch och prata lite, och det gjorde vi. Han verkar vara glad för detta med bebisen, om inte annat enormt nyfiken. Det känns på något sätt som att vi båda äntligen har kunnat gå vidare i livet och att vi kan prata om det mesta utan att det känns tabu. Något jag faktiskt tycker är otroligt skönt med tanke på hur det har sett ut tidigare, då båda gick som katten kring het gröt för varandra.

Sitter nu hemma igen med ett sk. moderskapsintyg brevid mig. Märkligt att det finns pappersvarianter på allt i livet. Undra när myndigheterna börjar efterfråga toalettsbesöksintyg eller morgonuppvaknadesintyg etc... Ska knalla iväg och jobba några timmar i kväll, och jag hoppas sannerligen att jag kan hålla tillbaka känslosvallningen då. Inget roligt att vara vänlig mot människor när allt man egentligen vill är att kura ihop sig i soffan med en bra film och bara får gråta ut ordentligt. Det behövs sannerligen ibland...
Men darlingen kommer hem sent idag och vi kommer antagligen inte ens att ses innan jag sticker iväg till jobbet. Hade så gärna önskat att han hade varit med idag. Men jag förstår att det inte är så poppis att åka fram och tillbaka från Märsta bara för att vara hos morskan i en halvtimme. Det kommer säkert fler chanser, hoppas jag. Nu ska jag ta och rycka upp mig lite och försöka sluta grunna på allt, var tvungen att delge världen om min uppochnervända dag.