Neverending week

God morgon!
Läste just ett inlägg om ensamhet i en blogg jag följer. Funderar och har kommit fram till följande...
Ensamheten speglar nog sig olika för olika människor och kanske rent av delar av livet. Jag lever i tvåsamhet, och vi har det bra, men jag kan ändå känna att jag saknar någon att dela med mig av mina tankar med då och då. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig för då allt känns som ett enda stort kaos omkring mig. Jag oroar mig över framtiden, kanske mest för att jag är arbetslös och inte vet hur inkomsten kommer att se ut. Funderar över min familj och mig också. Det känns på något sätt som att jag inte längre tillhör dem på samma sätt som tidigare. Detta är framförallt något jag fått erfara efter det jag berättade att jag var gravid. Naturligtvis blev de flesta glada och tyckte det var jätteroligt att vi väntade barn, men sedan då?
Var finns det där stödet och närheten man behöver igenom graviditeten? Alla verkar vara helt uppslukade av sig själva och jag klandrar ingen. Däremot vore det ju roligt att få ett telefonsamtal där någon undrar hur man mår och allt det där åtmisntone någon gång då och då. Men icke...
Så nu tänkte jag berätta här hur jag mår:

Är inne i en helvetes period igen. Tröttheten ligger som ett töcken omkring mig och jag känner mig mer död än levande. Kan inte sova på nätterna vilket resulterar i att man sover som en stock till långt in på förmiddagen istället. Har konstant huvudvärk och orkar inget göra. Borde söka massor av jobb och vara arbetsförmedlingen till lags men jag ids inte. Ingen vill ändå anställa en kvinna som ska föda inom de närmaste sex månaderna. Jämställdhetslagen up my ass! Gravida missgynnas på arbetsmarknaden så det står härliga till. Är besviken på den nya regeringen som inte gör något åt själva problemet istället för att jaga siffror i statistiken. (Något jag finner mycket lustigt, eftersom de anklagade socialdemokraterna innan valet för att göra med sina praktikplatser etc). Nu kan jag inte mer än att hålla med sossarna.... Ja ni såg rätt, hellre skulle jag gå på någon praktikplats några dagar i veckan än att gå hemma och dra. Man bli ju ensamheten personifierad av det. Man drar sig undan från folkmängden och trivs inte längre ute på stan. Man tar inte för sig, man ger upp på något sätt. Nej skärpning!

Det gör ont i kroppen och jag bävar inför helgen som naturligtvis är min jobbhelg. Ska jobba 24 timmar på två dagar. Vilket innebär att man sammanlagt går på ett hårt stengolv i lika lång tid. Har inte sagt att jag är med barn på jobbet, för att jag kanske skulle kunna få mer timmar då. Men jag vet att min rygg kommer skrika av smärta innan de två dagarna är över. Kunde nästan inte gå i förrgår på grund av ryggen. Men vad göra? Det känns som varenda led och kota från ländryggen ner till svanskotan ska glida isär, men det är bara att bita ihop och le åt kunderna. Fy vad jag är bitter känner jag. Ska inte förpesta miljön mer här i cyberrymden nu. Till dig som bloggade om ensamhet vill jag bara säga man behöver inte känna sig tillfreds för att man lever i tvåsamhet, det finns miljoner sätt att vara ensam på, alla vi människor känner av den där gnagande ensamheten då och då. Vissa stunder är dock värre än andra, ofta brukar man överleva. Ber om ursäkt om jag misstolkat ditt inlägg, var bara tvungen att få skriva av mig om min ensamhet. Kanske mera tomhet och misstänksamhet mot omvärlden.